- Pappa, ropade jag in i hallen. Jag är hemma.
Jag gick in i köket och fann pappa stående vid spisen och stekte köttbullar. Han såg så ledsen ut, han brukade ju alltid vara glad på söndagseftermiddagarna. Hans annars så glada leende såg man inte och hans tysta nynnande hörde man inte av.
- Det luktar gott, sa jag och gav honom en kram.
Det där med kramen var inget ovanligt, utan en sak som vi gjorde när vi inte hade träffats på ett tag. Varför vet jag inte, men det var bara en sak vi gjorde.
- Hur var det hos Jesper? Frågade pappa försiktigt. Berättade du?
- Det var… började jag men kunde inte komma på avslutningen på meningen. Det var svårt.
Svårt var det bästa ordet jag kunde komma på. Det hade varit svårt hela tiden hos honom. Innan jag berättade att jag hade cancer så var det svårt att le. Det hade inte varit lätt att vara med honom som om inget hade hänt, som om jag skulle inte skulle lämna honom. När jag berättade för honom hade det varit så svårt, att berätta för honom att jag inte skulle leva länge till. Och efter jag berättade, var det också svårt. Det var svårt att hela tiden se smärtan i hans ögon och att inte se smilgropen i den högra mungipan.
Men allra svåras var det precis innan jag berättade för honom. Då när jag såg att hans ansikte fylldes av smärta bara att han såg mina tårar. Det var det svåraste.
- Han tog det hårt, fortsatte jag. Han tog det för hårt, han såg helt förstörd ut.
- Jag förstår honom.
Den sista meningen dröjde kvar i luften. Det var en väldigt kort mening, men för pappa betydde den mycket, det syntes. Han visste hur det var att förlora sin flickvän och han visste hur det kändes att veta att snart förlora mig.
- Jag vet, sa jag och lämnade rummet.
Jag klarade inte av att se pappa så deprimerad. När mamma dog, var det som om att jag var allt han hade kvar utav henne. Jag hade mammas ansikte och hennes kropp och jag hade hennes hjärta och hennes själ. Det var som att när mamma gick bort, bar han så mycket kärlek och saknad inom sig, att han var tvungen att de den till någon. Denna någon blev jag, och nu skulle jag göra mamma sällskap. Stackars, stackars pappa.
Jag gick upp på mitt rum. Till skillnad från Nisses rum, var mitt faktiskt städat. Sägen med de svarta lakanen var bäddad och det svarta skrivbordet var också städat. Det enda som låg framme var ett block i svenska, som det egentligen skulle stå ett färdigt tal i, men eftersom lata Ellen inte hade orkat skriva ett, var det tomt. Rummet hade nästa bara tre färger; svart, rött och vitt. Skrivbordet och sägen var som sagt svarta och likaså golvet. Väggarna var vita, och på golvet låg en stor rund röd matta. Jag måste erkänna att jag fått inspiration från Green Days skiva, American idiot. Rött, vitt och svart passade verkligen in i rummet.
Jag satte mig på den röda stolen och började skriva på svenskan. Det skulle inte lätt att stå och prata om det här. Jag skulle bli tvungen att stå och säga inför min hela klass att jag skulle dö. Så hur börjar man? ”Jag har cancer” är ingen bra början och kanske inte heller ”Jag ska dö”. Jag ville börja lite mer försiktigt, så att de fattade att jag var - kanske världens lyckligaste flicka, men att jag snart skulle dö.
Jag fattade ganska snart att jag var tvungen att tänka mer på den saken, och gick istället och hämtade min gitarr och satte mig på sägen. Först spelade jag några gamla låter, men tillslut växte en melodi fram i mitt huvud. Det var en typisk kärleksmelodi, och ganska snart fanns det också en text på melodin.
Det var faktiskt då jag bestämde mig. Om två månader var det jul, och vad ska man ge till sin pojkvän den första och sista julen man kommer att uppleva med honom? Vad ska man ge till sin pappa och sin bästa kompis? Svar: Något speciellt och personligt, som får de att minnas en. Jag skulle helt enkelt göra en skiva till dem. Inte en Green Day skiva, som Nisse hade fått förra året (hon önskade sig alltid en skiva av dem, vilket var en likadan önskning som jag hade, det hela slutade med att vi gav en likadan skiva till varandra) utan det skulle bli en skiva som jag själv hade gjort. Jag måste be Isak om hjälp att spela in skivan, eftersom han är den enda som riktigt kan med det hela.
Jag tog upp min vita telefon och slog numret till Isak.
- Hejsan Isak, sa jag efter bara två signaler.
- Ellen, sa han lite förvånat. Hej.
- Kan jag komma över till dig, sa jag frågande. Vi behöver prata.
Jag riktigt hörde hur han blev förvånad. Och jag kan förstå honom, det är kanske inte varje dag hans bästa kompis flickvän ringer och frågar om hon får komma över. Men han svarade ja, och jag gick tillbaka ut till köket där pappa stod. Han hade lagt in köttbullarna i frysen och just då stod han och diskade. Ni kanske tycker att det är lite konstigt att han steker köttbullar och sedan inte äter dem, men pappa är sån. Han kan få för sig att steka köttbullar för att ha dem till senare. En gång gjorde han det mitt i natten, varför har jag ingen aning om.
- Jag går till Isak ett tag, säger jag i till pappa samtidigt som jag går mot dörren. Det är okej va?
- Isak? Pappa både lät och såg förvånad ut när han sa det.
- Lång historia.
Jag tog cykeln och började trampa till Isak. Det var inte långt och jag cyklade inte fort, men ändå blev jag andfådd. Jag brukade ju ha bra kondition innan.
När Isak öppnade dörren till mig såg han både generad och förvånad ut. Han gillade nog inte situationen att vara med mig ensam, och jag förstod honom. Det hade inte varit lätt att stå och försöka få igång ett samtal med sin bästa kompis flickvän, men som tur väl var hade jag något viktigt att prata om.