Kära dagbok!
Nej förresten, det där är inte rätt inledning. Det här är inte en dagbok. Det här är en historia, en historia om mitt liv. En berättelse om allt som har hänt i mitt liv, en själbiografi helt enkelt.
Jag heter Ellen och jag har lungcancer. Jag är 14 år, och kommer inte att bli äldre. Hur jag vet det? Jag kommer att dö när som helst nu. Det kan handla om timmar, dagar eller veckor. Jag har ingen aning om när, men jag vet att det kommer att ske snart.
Det hela började sex månader sen, den 17 oktober klockan 17.37. Jag och pappa var hos doktorn för min hosta. Jag hade hostat i ca ett år, men den doktorn jag gått till de senaste tio gångerna gav mig bara olika sorters hostmedicin. Denna gång skulle vi äntligen träffa en annan doktor, som vi hoppades kunde säga vad som var felet med mig. Tack vare blodprovet vi tog förra veckan visste han det, men vi hade inte anat att han skulle komma med ett besked som skulle förändra mitt liv.
När doktorn sa att jag hade lungcancer brast hela min värld isär. Världen, som jag hade byggt upp. Sju månader var allt som återstod av mitt liv och jag var ju inte ens femton.
Då hade jag bara sju månader till med Jesper, sju månader att vara med Nisse och sju månader till med pappa. Om sju månader så var jag fortfarande 14, jag skulle aldrig fylla 15, jag skulle aldrig köra moppe (inte lagligt i alla fall) och aldrig skulle jag få se mitt barn i ögonen.
Det här är mitt sätt att visa min tacksamhet till alla de som ställde upp för mig de sista månaderna i mitt liv. Och för att visa det gör jag den enda saken som jag egentligen är bra på; att skriva. Men för att ni ska förstå måste jag faktiskt gå tillbaka innan allt började. Innan jag visste att jag skulle dö.