”Pang”
Trots den solida betongväggen tränger det skarpa ljudet av pistolskottet in i domartornets förvarings rum, startsignalen. Ljudet studsar på väggarna och skapar ett eko som tränger igenom min själ, adrenalin. Snart är det min tur, min tur att visa för alla vem jag är, vad jag kan, att jag inte var något \"dampoffer\", att jag faktiskt var värd. Detta är sista chansen.

Jag blundar hårt, länge, för att sen öppna ögonen och fortsätta stirra in i den gråa väggen utan att egentligen se den. Den unkna doften i rummet kan jag i alla fall känna, gammal byggnad med inslag av mögel. Jag trevar med handen utmed trappsteget jag sitter på, greppar cola flaskan som är en ”vanlig” cola dagen till ära bara för den extra sockerkicken. Skruvar loss korken och tar en klunk, en liten, fortfarande stirrandes in i den obefintliga väggen. Jag skruvar på korken igen och reser mig sakta upp, bara för att med handen få känna benens muskler spänna sig under skinnet. Med några fjädrande steg är jag framme vid dörren, öppnar den, tar ett kliv över tröskeln och kisandes ut i den heta sommarsolen.

”Har någon sett Karin?” hör jag min gympalärare Monica fråga sin kollega Niclas, men innan han hinner svara har jag joggat fram till dom. Hon frågar mig vart jag varit och jag är rädd för att behöva svara, att behöva berätta för henne att jag gömt mig från allt socialt i ett ruttet förvarings rum verkade inte vara en över huvud taget tänkbar förklaring, även om den var sann. Men hon fortsätter att babbla på om att det är dags för tjejernas 800m-lopp och frågar om hon ska ta colan under tiden jag springer. Colan? Aha, den jag håller i handen såklart tänker jag och känner mig lite anklagad, för hur kan jag visa mig med en helt vanlig coca-cola som är fullproppad med kalorier, men räcker över den till Monica. Hon ler uppmuntrande mot mig vilket jag försöker besvara men det jag lyckas åstadkomma känns mer som en stel grimage. \"Lycka till\" säger hon och lämnar mig ensam kvar.

Lite osäker och nervös tittar jag bort mot startlinjen och ser Hanna ståendes där med ett gäng andra tjejer, sakta börjar jag gå dit. Det ska vara två deltagare från varje skola, så jag och Hanna tävlar tillsammans men ändå mot varandra. Jag är inte orolig för att Hanna skulle kunna slå mig i det här loppet med tanke på att hon aldrig gjort det, egentligen. En gång tränade jag när jag var sjuk, den gången, den enda gången fick Hanna bättre tid än mig, och jag fick ett dåligt självförtroende och ett ärr på hjärtat.

Framme vid startlinjen hinner vi precis säga ett falskt ”lycka till” till varandra innan en ung kille kommer med startlistan och ger oss våra banor. Till min förargelse får Hanna bana fyra medan jag får bana åtta, jag svär högt inombords men lägger inte mer energi på det, för killen har tagit fram startpistolen, höjer den och siktar upp mot himlen, adrenalin.
”På era platser…färdiga……PANG!” Som skjuten ur en kanon tycks jag flyga fram och norpa åt mig den åtråvärda platsen först i ledet av joggande tjejer. Lite överraskad men väldigt nöjd, som förste man i ledet kunde jag bestämma tempot och ha kontroll över loppet, såvida jag kunde hålla min position. Bara en kan vinna.

När jag kännere vinden smeka mitt ansikte fylls jag av en häpnadsväckande känsla av total lycka, att få springa, få känna kraften genom varje steg, känna kraften som fanns i lilla mig, ingenting kunde få mig att må dåligt, ingen kunde trycka ner mig. Med lätta steg, nästintill flygande, ökar jag farten och med den, glappet mellan mig och de andra löparna. Medan jag passerar läktaren ser jag flera elever från min skola, dom hejar. Nu dög man tydligen, nu hade man förtjänat deras uppmärksamhet, deras högljudda hejarop. Efter ett varv passerar jag mållinjen igen, ett varv kvar och jag accelererar igen. En hastig blick bakåt informerar mig om att ingen har knappat in på mitt försprång, än.

Foten jag vrickade för två månader smärtar inte idag. Det kan i och för sig bero på att jag gått in i någon slags trans, det händer ofta när jag tävlar. Jag känner inte musklerna som gråter, lungorna som är rädda för att sprängas eller den förbannade smärtan i hjärtat. Däremot känner jag ilska, rädsla och sorg, de känslor som får mig att springa hur långt som helst. Benen rör sig, fortsätter springa som om dom lyssnade på någon monoton sång. Minnen jag förträngt fyller mitt huvud, plågar mig. Jag slänger en blick över axeln igen, tvåhundra meter kvar till mål. Benen springer vidare även om jag själv inte tycks hänga med. Hundra meter kvar till mål och jag vågar inte titta bakåt ifall någon skulle hunnit ikapp, men sneglar lite åt höger beredd på att bli omsprungen. Några tiotal meter kvar till mål och ingen har utmanat mig än, men jag börjar spurta bara för säkerhets skull.

Med foten över mållinjen visste jag att jag äntligen vunnit. Inte bara själva loppet utan mig själv, jag hade vunnit tillbaka Karin, mitt namn Karin. Det var ingen som skulle säga att ”dampoffret” hade vunnit en guldmedalj och 9 poäng till skolan utan det var den där tjejen Karin i 9F som hade brädat alla andra med råge. Jag hade visat vem jag var, jag var inte den tjejen dom trakasserade i skolan.

”Vad grym du är på att springa” sa en kille och satte sig ner bredvid mig i gräset. Han gick i min skola, i åttan men så mycket mer visste jag inte. ”Tack” svarade jag osäkert medan jag letade efter någon hånfullhet i hans ansikte och röst. ”Vad heter du?”. Efter att försäkrat mig om att det inte fanns någon glimt av hån i hans uppsyn. ”Karin” svarade jag.
Karin, inte ”mobbad” eller ”dampoffer”. Jag var aldrig tjejen som gick korridoren med orden ”mobbad” och ”dampoffer” ekandes efter mig. Inte nu längre i alla fall.