Regnet smattrade mot fönsterrutan. Handen svepte omedvetet genom de grå testarna och han blickade för en stund ut över det mörka stadslandskapet, innan han med en uppgiven min drog för de breda persiennerna och satte sig till rätta i sin tjockt vadderade läderfåtölj. Det dämpade ljudet av regnet fick honom att sluta ögonen och för ett ögonblick luta huvudet mot lädret; lugn, kanske till och med för att sova. Med den möjligheten kom, som alltid, en känsla av oro. Han satte sig upp, gnuggade ögonen i avsky och vände blicken mot den enorma trave av arbete som fortfarande låg framför honom. Bara kaffe, flera kannor av det, skulle rädda honom genom den här natten. Nåja, ett manuskript skulle han nog hinna med innan kaffeautomaten på våningen under hägrade. Han lade det översta häftet framför sig på sitt slitna skrivbord, lutade sig tungt mot dess yta och vred försiktigt upp ljuset på bordslampan. Han vände trött på första bladet i manuskriptet och började läsa.
Inledningen utspelade sig i en liten håla någon gång på det glada femtiotalet i den amerikanska södern. Härpå följde, likt så många andra manuskript han läst, introduktionen av karaktärerna. Dot; den vackra och trånande servitrisen med gott hjärta, Hank; hålans farlige men åtråvärde yngling, Trent; Dots stränge och sadistiske far, Mary-Ann; Dots kuvade mor, Danny; Dots försiktige mycket yngre bror, Bubba; småstadens idiot och Dots anförtrodde och i periferin Jasper; Dots förra och stora kärlek som flyttat ur hålan.

”Sidan 76, Kapitel 4: Hank spelar högt

Hank sträckte ut sig på filten på just det där sättet som gjorde henne alldeles galen. Hans blick gled lekfullt över hela hennes kropp när han sade:
’Du vet att jag älskar dig. Det har jag alltid gjort. Jag vill ha dig. Nu.’
Dots åtrå visste inga gränser. Men hennes hjärta tillhörde fortfarande Jasper. Hon kunde inte bryta sitt löfte, inte ens för en fulländad natt av extas med Hank. Jasper hade lovat att komma tillbaka och hon hade lovat att vänta. Därför sa hon:
’Åh, Hank, jag kan inte! Det vore inte rätt…’
’Något som känns så här rätt, baby, kan inte vara fel.’ svarade han och log det där leendet som gjort att hon smultit så många gånger förr. Men den här gången måste hon vara stark, stark för Jasper och hans kärlek, hennes ljus.”

Men Hank, den sluge kvinnoslukaren, tänkte han sarkastiskt, skulle nog få henne på rygg. I de kommande trettio sidorna visades det sig att han, inte helt oväntat, haft rätt. Regnet hade upphört. Kaffeautomaten verkade allt mer lockande. Han reste sig och rullade med axlarna för att få stelheten ur dem. Längre ner i korridoren, vid pentryt, konstaterade han nöjt att någon hade glömt stänga av sekreterarnas kokare tidigare på dagen. Han hällde han upp en stor kopp av det svarta och återvände till sitt skrivbord och sin börda.

”Sidan 147, Kapitel 7: Trent får sina potatisar varma

Middagen blev som alltid. Hon hatade Trent av så många anledningar. Hon ville inte längre kalla honom pappa efter vad som hänt förra sommaren mellan honom och Jasper. Trent kunde inte förstå att Dot och Jasper var gjorda för varandra, skulle aldrig göra det. Åh, Jasper, kommer du förstå mig när du återvänder, efter allt som hänt? När Hank kommit in i mitt liv och rört om bland mina känslor? Kunde han förlåta? Det måste han! Hon rycktes ur sina tankar när Trent som vanligt väsnades om Mary-Anns matlagning.
’Det är ju klumpar i det här jävla potatismoset!’ skrek han.
’Men snälla Trent…’ försökte hennes mor.
’Håll käften när jag pratar! Ska du ha bältet, kvinna?!’
Danny började gråta. Plötsligt föll det Dot in att avslöja allt. Hon skulle allt skaka om sitt kräk till far! Hennes hemlighet, hennes gudomliga hemlighet, skulle dra skam över honom. Hon kunde fly med Danny. När hon sagt vad som skulle sägas, skulle det alldeles säkert gå ut över hennes stackars lillebror i förlängningen. Hank skulle försvara dem.
’Jag är med barn och Hank är fadern.’ sa hon och försökte behålla lugnet.”

Han kastade manuskriptet åt sidan för stunden och tände en cigarett. Några djupa bloss och det sista av det nu kalla kaffet var precis vad han behövde. Han vinklade upp persiennerna och tittade ut. Gryningen var många timmar borta ännu. Ytterligare en räd i pentryt belönade honom med en ny kopp och några torra vetebröd. Med en djup klunk kaffe lutade han sig åter över texten. I hans gryende skönlitterära vämjelse, avslöjades att Hank inte var den pålitlige klippa som Dot hoppats. Efter sextiotalet sidor och batalj vid Hanks trailer, får Dot och lille Danny på båten och tvingas söka skydd hos den ende person Dot vet att hon kan lita på; Bubba.

”Sidan 211, Kapitel 11: En dåres hjältemod

Danny hade äntligen somnat på den luggslitna gamla soffan i Bubbas dragiga stuga.
’Åh, Bubba, jag vet inte vad jag ska ta mig till!’ snyfte hon och drog filten tätare om sig.
Han tog henne försiktigt i sina väldiga svarta armar och vaggade henne klumpigt som om hon vore ett barn. Han viskade:
’Inte gråta. Ni är trygga hos Bubba, miss Dot.’ En tår trillade nedför hans brednästa ansikte. ’Hank ska inte skada er. Bubba är stark.’ Hon tittade förskräckt upp i hans ögon.
’Du får inte göra honom illa! Lova mig det!’
’Bubba lovar.’”

Men det skulle inte bli Hank som kom på besök, utan Trent, stupfull och arg, noterade han trött. När denne sedan dragit ut Dot på gården för att prygla henne hade Bubba, i ett ögonblicks trånghuvat ursinne, slagit ihjäl hennes plågoande med en planka.
Han tittade på klockan. Det här var verkligen några timmar av livet som han aldrig skulle få tillbaka. Anteckningsblocket vid hans sida fylldes på med några rader. Han fimpade sin fjärde cigarett, suckade åter igen och bestämde sig för att följa denna förutsägbara soppa till det oundvikliga slutet.
Trots Dots desperata och tårfyllda protester, dömdes Bubba till döden för dråp och hängdes. Dot tvangs att flytta hem till sin förkrossade mor, något som kryddats med Dannys djupa traumatisering och matvägran.

”Sidan 334, Kapitel 16: Kärlekens vatten

Hon hade alltid älskat att sitta här vid ån som barn och drömskt stirra i dess lugna och glittrande vatten. Här hade hon fantiserat om sin drömprins och deras underbara bröllop. Men nu, efter allt hemskt som hänt, kunde hon bara gråta. Tårarna rann för stackars Bubba, lille Danny och till och med för hennes far, Trent.
’Dot?’
Hennes hjärta slog en volt. Jasper! Det var Jasper! Hon vände sig hastigt om, plötsligt rädd att hon hört fel, men där stod han. Hon rusade till hans famn och såg kärleken i hans ögon. Här skulle hon stanna. För alltid.

Slut”

Han sneglade på omslaget och fnös; ”Dagar av lycka” av Karl Fogdefeldt.
”Jag är ledsen, Karl.” sade han rakt ut i sitt tomma dunkla kontor. ”Sånt här skräp publicerar inte vi.”