hoppig, irrig
som kära tankar är

små minnesbilder
som snubblar över varandra

mjuka linjer och vita tänder
utan ångest eller rädsla

men jag är smekt mot asfalten
fången i ett nät som bränner mig
när kärlek kommer nära

hur ska jag förklara att jag bara kan leva
när jag låtsas glömma

närhelst kan pluggen lossna
och allt rinner ut

en sjö av känslor som dränker
mina snabba andetag

i ljudet som vibrerar
musik mot mina trumhinnor

men jag är smekt mot asfalten
dit mjuka linjer inte når