en sorgsen flicka ensam på stranden går,
hon faller på knä och ber till gud att läka hennes sår.
hon har utstått så mycket smärta,
hon orkar inte mer, nej varken hennes själ eller hjärta.
vad gjorde hon för fel, varför blev det såhär?
hon viskar lågt, till den hon håller kär;
\"jag älskar dig, glöm mig aldrig,
jag vill inte att du ska få reda på min sanning.\"
hon viskar det så lågt, att han inte hör,
ensam tar hon fram kniven igen, vet att hon inte bör.
djupa sår, minnen för livet,
eller rättare sagt tills hon tar det lilla klivet.
ut över kanten, och kommer till himlen,
hon kommer alltid minnas hur hans hand smekte henne över kinden.
hon glömmer aldrig något, hon minns varenda liten sak,
men aldrig kommer hon kunna stå med ryggen rak,
säga \"jag klarade det, jag överlevde fallet,
även om hästarna stampade ner mig i stallet\"
det kommer aldrig att hända,
för gud har inte låtit en skyddsängel henne sända.
det vackraste hon nu äger, är hans ring,
hon fick den av honom, betyder den ingenting?
någon dag snart, kanske någon hittar henne livlös,
kommer de då minnas att de åt hennes lidande fnös?
att de aldrig förstod, att det var mer än de anade
att de inte märkte hur hennes livsglöd falnade..

den flickan, kommer aldrig mer bli stark.
den flickan, kan inte bli mer svag.
den flickan, hon som bara vill försvinna.
den flickan, det är jag.