Tidvatten


drar in i rusningstrafik

låter vågor smeka mina bara överarmar

drar mig ut



på okänt djup



valrop

som lockar mig ner

i förlorade sjömäns dal



sliter och drar

i mina skuldror som drivved



blankpolerade oceaner



reflekterar inte

de starka strömmarna under ytan




slukat mig likt måsar pickar på ett kadaver

långtsamt, enträget,

små hårda stötar av illmod



blir till sorg



för att sedan föras upp igen

bara till att lämnas på nästa öde klippa






endast tidvattnets salta rand

längs min kind


skvallrar om dess nyfunna





distans