”Du är galen”, säger han som har bestämt sig för att dö, ”du är galen som gråter.”

”De är inte mina tårar”, säger jag ärligt och undrar vem det är som gråter om inte jag...

Dagen efter dimper det ner ett brev från Gud: ”Vi har fått kännedom om att någon obehörig har fått tillgång till dina tårar. För att spärra dina känslor, kontakta oss snarast.”

Jag ringer genast till Gud och ber om att få spärra min sorg. ”Tyvärr måste vi av säkerhetsskäl spärra alla känslorna på en och samma gång, men du får nya inom en vecka...”

En vecka, tänker jag, är alldeles för lång tid. En vecka utan glädje, lust, frustration, oro...

”...dock kan vi erbjuda dig lite ångest under tiden...”

”Nej tack”, svarar jag vänligt, ”en vecka blir bra.”

Sedan sätter jag mig ner i soffan och bara är...