Vädret var uselt. Där vi gick längs trottoaren på väg mot Odenplans tunnelbana passade jag på att njuta av övergången mellan höst och vinter – det var både mörkt och så regnade det. Det var ett mjukt men ändå ihållande regn som gjorde sitt bästa för att blöta ned en så mycket som det bara kunde. Men det gjorde faktiskt ingenting alls. Jag var glad, livet var spännande och lite regn kunde inte sätta ned mitt humör.
Jag tittade ömt på den flicka som på senaste tiden blivit mig allt mer kär. Carolines vanligtvis krulliga hår hade sjunkit ihop av vattnet det sugit åt sig och just då såg hon mest ut som en dränkt råtta inträngd i en stor jacka. Den färgglatt blommiga jackan hade hamnat i garderoben till förmån för en som höll värme bättre, eftersom att hon frös så lätt. Just idag var hon ovanligt dämpad och såg ut att brottas med inre andar. Jag antog att klasskamraterna varit tuffa mot henne som vanligt – jag hade själv sett hur de slängde igen dörren på henne när de skulle gå på rast efter medietekniken, och även denna dag hade jag fått sitta och vänta på henne med en matbricka redo vid lunch för att hon skulle slippa sitta och äta ensam.
Efter skolan hade jag hjälpt henne med att plugga matte, och nu var vi båda på väg hem. Vi gick tysta. Hon upptagen med andra tankar, och jag upptagen med tankar på henne.
”Vad gör du i helgen då?”, frågade jag och bröt tystnaden.
Hon vred huvudet och tittade på mig. Den intensiva gröna blicken var idag täckt av ett lager med tungsinthet. På något sätt gjorde det sammanlagda intrycket, just det där dämpade och lite sorgsna, just det gjorde henne så bedövande vacker. Borta var den studsande och hela tiden leende Lini som från början varit den som fångat mitt hjärta. Kvar stod den känsliga, öppenhjärtade Lini utan något skal att skydda henne. Det var helt enkelt bara hon.
”Jag vet inte riktigt”, sa hon. ”Fredrik skulle kanske komma förbi. Han ville prata sa han.”
Fredrik var hennes pojkvän. Han gick i samma skola, och hade ingen aning om att det som var på väg att växa fram mellan mig och Caroline på sidan om. Vanligtvis skulle en sådan sak inte accepteras av min moraliska kompass, men så mycket som jag hört om honom av Caroline hade lett till att jag i sin tur bedömt att han inte var värd någon sympati.
”Själv då?”, undrade hon med samma återhållsamma och tysta röst.
”Jag har inte bestämt mig än. Ska eventuellt träffa grabbarna och spela lite basket, men tänkte att vi kanske kunde ses?”, sa jag. ”Om det finns tid”.
”Gärna.”, var allt hon sa.
Vi kom fram till tunnelbanan. Jag skulle ta den medan hon skulle ta bussen intill, så där var slutpunkten för vår gemensamma färd.
”När går din buss?”, frågade jag.
”Om 10 minuter”
”Jag väntar med dig”, sa jag och framkallade därmed ett sött leende från henne. Vi satte oss på en bänk med rulltrappan ned till tunnelbanan bakom oss, så att en bit av dess tak sträckte sig precis över våra huvuden. Jag studerade tjejen som jag brydde mig om mer än allt annat i världen. Det var ironiskt. Gymnasiet hade bara pågått i mindre än ett halvår och redan hade mitt liv tagit en vändning i en riktning jag inte skulle ha vikt av ifrån ens under pistolhot.
”Tack för att du hjälpte till med matten idag. Det är det värsta jag vet, och jag är bara någon millimeter från ett IG om jag inte kämpar på nu”, sa hon och tittade på mig.
”Det är lugnt”, sa jag. Det blev tyst för några ögonblick. ”Hur är det med allt egentligen?”
Hon suckade djupt och tittade bort.
”Det är tungt, du vet. Ibland orkar jag bara inte med allt.”
Hennes ord gjorde mig så frustrerad. Jag låste blicken på henne medan jag funderade över vad jag skulle kunna göra för att få allt bra, för att i ett handslag förvandla hennes liv till en saga. Men, upptäckte jag, var det tyvärr en kapacitet jag saknade.
”Det är bara säga till. Jag finns här för dig i alla lägen, alltid.”, sa jag innerligt. I den här tiden av nya känslor och osäkerhet var det något jag visste säkert.
Till och med det enda jag visste säkert.
Hon måste ha hört något i min röst för hon mötte min blick. Först efter kyssen insåg jag att jag inte hunnit tänka efter – när hon lutade sig fram mot mig med slutna ögon hade jag instinktivt gjort samma sak. Våra läppar möttes sakta. Hennes mjuka och sensuella läppar förde mig till en annan värld, en annan värld som var så himla mycket bättre än den vanliga. Allt regn omkring oss försvann, Odenplan och tunnelbanan skingrades som dimma i vinden.
Jag ville aldrig släppa taget, aldrig sluta.
Men innan jag hunnit finna mig tillrätta var den världen försvunnen och ögonblicket förbi.
”Min buss kommer!”, sa hon och reste sig snabbt. Bussen gled precis in vid busstationen.
”Vi ses imorgon?”
Jag nickade, och följde henne med blicken när hon kilade genom regnet och ombord på bussen. Kvar satt jag med en känsla i magen som jag inte riktigt kunde beskriva, och ett fånigt leende på läpparna. ”Visst ses vi imorgon…”, mumlade jag för mig själv.