ta fram det då
det här är den långa dikten
en dikt som aldrig tar slut

och tron på orden
att betyda mer än vad dom gör
jag ser knark
jag ser bäbisar gråta i taggbuskars famnar
jag ser den goda anden förlåta
den onda andens
djävulskap

folk som skriker
på friheten att visa upp sig
jag ser allt sånt där konstaplar
skrika och demonstranterna
skrikande

folk kämpar mot våld och barbariskhet slå
ner folk som inte deltar i kampen

men när jag säger mitt namn om morgonen
då är det ingen förstår
då dansar folk på fjärde våningen

för dom visar solen upp sin nakna kropp
för dom blottar sig paradiset
blommorna
och fjärilarna

men för mig
längst ner
putsar jag trottoarkanter rena
från brödsmulor
knark och urin
för att kunna ta del av det som blev över
när gudarnas fest
urartade vila mig i
det dansande folkets skuggor

jag ser folk

jag har sett folk i hela mitt liv
snart

jag har sett folk
jag har sett folk som ser
och lärde mig blunda

jag inte vill se mer