En annan stad i ett annat land
Men ändå samma rädsla
Först den att inte bli accepterad, att inte ha en självklar plats
Vid matbordet, eller på bussen, på arbetsplatsen,
på jorden.
Rädslan för mig själv, mitt psyke, min egen styrka och livsviljan, drivkraften som kommer och går med jämna mellanrum
Jag lämnar tusen år av ångest
För att söka på nytt
För min familj är jag en dotter
En självklar plats i familjealbumet
förbindelsebeviset mellan man och kvinna
Det som aldrig fick brista, men sprack, av all kärleksträngtan
För mina få vänner vill jag vara ett stöd, en pelare
Mina visdomsord ska bli deras karta
I sökandet efter tryggheten själv
Och mitt hat mot en kvävande återvändsgränd
Tvingar ut mig på vägen
Där nästa snedsteg kan bli ett slut
Och nästa människa jag möter, en vän för livet
Men ändå berättar det ingenting om mig
Samtidigt som det säger allt
Men bara när jag ofrivilligt lyssnar
När du håller mig i handen sådär
Och jag får luta mot din axel
Jag öppnar mig för mina känslor
I detta nu
Men väjer mig för vad det gör med mig
Blinkar snabbt och sluter mig för allt igen
Bara en ljusglimt
Så att jag kan inbilla mig att jag behöver det där mörkret igen
För att överleva
Som om du blir mitt liv igen
och cirkeln sluts, på nytt.