Jag vet inte vad som hände, vad som hände den kvällen. Jag har sett vulkaner explodera, enorma flodvågar skölja bort byar och tornados som slitit hus till himmelen. Men jag har aldrig känt något så mäktigt och starkt som jag kände den kvällen.

Solen sken och allt var som vanligt, ja kanske inte helt vanligt det var ju faktiskt fest! Alla var på topp och grillen stod där varm och klar att användas. Folket hade inte riktigt börjat komma än, de flesta var sena på grund av den traditionella fotbollsmatchen som vi brukar ha i grannskapet varje år på denna dag, men jag var inte med.

Jag satt hemma på altanen med två av mina vänner som satt och drack sina första groggar och började bli lite glad i hatten, jag hade också blandat min första grogg och smuttade lite lätt på den, den var stark, jag hade nog blandat i lite för mycket kosken jämt emot fruktsodan som jag använde som groggvirke den kvällen.

När jag satt där och smuttade på min grogg så tänkte jag ”Gud vad skönt att vara hemma, hemma igen efter dessa 2 år av studier i Luleå”, det var nämligen så att jag nyss tagit studenten och nu hade jag flyttat hem igen, min hemvist skulle dock inte bli långvarig eftersom att jag hade blivit intagen på folkhögskola där jag skulle börja till hösten och där skulle jag studera i ett år till.

Solen låg på och jag kände de behagliga solstrålarna mot mitt ansikte, de värmde, en av mina vänner sa ”Men drick nu! Du har ju knappt druckit upp din första.”, jag log och sa ”Lugn, jag njuter ser du väll” sedan tog jag en klunk till av min kosken spetsade fruktsoda och gav hon ett leende, hon satt tyst ett tag och sa sedan med ett leende ”Okej”.
En timme gick och grillen hade nu en behaglig glöd, det ända som fattades nu var mina fotbollsspelande vänner som var en kvart försenad och jag började tappa mitt tålamod, men efter bara 10 minuter så kom de cyklandes in på gårdsplanen.

Timmarna gick och min koskenkorva började sina, vi hade alla grillat och var nu mätta och belåtna men jag kunde inte riktigt förstå vad det var för orolig känsla jag hade i kroppen, det var precis som att jag kände på mig att något otäckt skulle hända, men jag försökte att inte bry mig, det var ju fest!
Tillslut vart min flaska tom och en bil kör upp på gården, det var två polare som bara var ute och åkte för de hade inte känt för att dricka just den kvällen, alla hoppade in förutom de två tjejerna jag hade förfest med medans vi väntade på alla de andra, de skulle gå iväg en sväng och kolla upp några andra fester som fanns lite överallt den kvällen, så vi lämnade dem bakom oss och åkte iväg.

Bilen susade igenom byn och vinden kändes sval och skön mot mitt ansikte då jag stack ut mitt huvud genom sidorutan, när vi kom ner till parken så stod det ett gäng killar där och vi stannade för att snacka lite, en av killarna kommer fram till mig och frågar ”Har du cigg?” jag funderar ett tag och svarar ”Nej, jag söker faktiskt också efter cigg”, killen nickar bara och frågar sedan om jag sett en av tjejerna som jag förfestade med och jag svarade ”Nä, hon är väll på byn någonstans”, killen vänder sig bort och börjar föra ett samtal med en annan i gruppen.

När vi sedan kör iväg så frågade jag en av mina vänner vem den killen var och han svarade, när jag hörde hans namn strömma ut ur min väns mun så kände jag direkt en iskall känsla i min ryggrad, det var ju han!

Den oro som jag hade känt innan hade nu kommit tillbaka och jag kunde inte sluta tänka på den, när vi hade lämnat folkgruppen så bestämde sig mina vänner för att det var dags att dra på krogen, den gamla fritidsgården skulle rivas och byaförreningen hade anordnat en ”sista dans” innan huset skulle rivas och eftersom att jag hade spenderat fem år av mitt liv där så gatt jag bara fara dit för att ta farväl och få mig en öl eller två.

Som sagt, jag fick mina öl och bandet spelade på i den gamla lokalen som snart skulle jämnas med backen, min telefon ringer, det är min kompis, han säger att han har blivit överfallen av killgänget som vi hade snackat med innan vi tog oss till dansen, jag kände då genast att det var något ont på gång, så jag och två kompisar sprang, berusade av alkohol och ilska likt en liten flock vargar som hade fått vittring på sitt villebråd men det var för sent, gänget hade försvunnit.

När vi kom fram till parken så fanns där bara en tjej och två killar som satt i en busskur, jag frågade dem ilsket ”Vars fan är de!?”, ”vilka då?” frågade tjejen lite smått chokad av min hetsiga fråga, ”Ja, killarna som var här!”, hon visste ingenting.

Hon satt där tyst ett tag och sa sedan ”Har du hört vad som har hänt?”, jag tittade på henne frågandes med ilska i ögonen och svarade att det ända som jag hört var att min kompis hade blivit överfallen av gänget, hon tittade ner och sa att det var en till som hade blivit överfallen och sedan sa hon namnet, namnet på en av tjejerna som jag hade festat med några timmar innan, jag vart som förlamad ett tag och sedan sa hon vem det var som hade gjort det, och när hon sa namnet på gärningsmannen så släppte mitt förnuft, det var killen, han som frågade mig om cigg, han som frågade vars en av mina kompisar var.

Jag utbröt i ett villt raseri och skrek ”VARS ÄR HAN! HAN SOM GJORDE DET MOT HENNE!”, mina vänner försökte att lugna mig men jag upprepade frågan igen och tjejen svarade ”Polisen tog han, han är nog nere på polisstationen vid det här tillfället”, jag stod förlamad av ilska och hat, ”Jag visste att det skulle hända något, jag visste det”, tänkte jag för mig själv medans jag knöt min näve och mina ögon vattnades av all ilska och hat som strömmade genom mig, det var denna känsla, denna känsla som jag aldrig känt förut, eller visst hade jag känt den förut, men den har aldrig varit så stark och genomborrande som den var nu.

Efter två sekunders analys av de ord som tjejen i busskuren just sagt till mig så brast det, ”JAG SKA DÖDA HAN!”, jag skrek så det ekade över hela byn och jag slog min knutna näve rakt in i väggen på busskuren, jag kände något som sprack i min hand, det var mitt lillfinger men all hat och ilska bedövade hela smärtan och det ända jag hade var hämnd i blicken.

Mina vänner lugnade ner mig, och jag satte mig ner helt förundrad över vad som hade hänt mig, vad var denna känsla jag hade upplevt? Vad var det som besatte mig? Det var nästan så att jag vart lite rädd för mig själv men sedan tänkte jag, ”Är det så här det känns då man vill skydda någon som betyder mycket för en själv?”. Allt det jag läst om hur folk har sagt t.ex. ”Jag kan gå över vatten för dig”, eller ”Jag kan bestiga de högsta bergen för dig”, jag vet nu vad de menar.

Jag traskar hem till mitt hus, det är stökigt från förmiddagens festande och jag orkar inte bry mig om allt, så jag öppnar bara dörren in till huset och traskar in på mitt rum, jag lägger mig i sängen och tänker: ”Så det är så det känns, känslan att verkligen bry sig om någon man älskar.” Jag blundar, det blir svart, jag somnar.