Trött och sliten vandrar jag längs vägen
Den varma himlens färger gör mig frusen
Inget är som förut

Jag stannar upp längs ett räcke
Avgrunden nedanför är riktigt skräckinjagande
Jag ser mig omkring efter rörelse

Jag känner inte mina ben som förflyttar sig över räcket
Allt jag känner är den molande värken i magen
Jag rör mig sakta mot det lilla kapellet

"Här förlorade vi vår älskade Maria"
Mina tårar skapar fåror i mitt för dagen sminkade ansikte
Jag tänder ett ljus i monumentets trygga vrå

Utmattad sätter jag mig på räcket
Minnena börjar tillta igen
Jag håller mig för huvudet och gör allt för att inte skrika rakt ut

Allt spelas upp som en film
Dokumentären som ingen mer än jag får se

Ett skratt, ett skrik, ett ljus, en krasch

Skuldkänslor väller över mig
Allas blickar vars budskap var klart
Du överlevde, inte hon

Ni har fel, tänker jag
Jag är minst lika död på insidan
Mina fötter rör sig långsamt mot kanten

En del stjärnor har börjat kika fram
Blinkar åt mig, säger att jag inte ska vara rädd
Jag tittar ner mot slutet, den stora avgrunden

"Jag älskar dig Maria"
Mina ord tonar bort i den fuktiga luften
Jag känner vinden som smeker min kropp en sista gång
Och natten sänker sig med tystnad