En tidig lördag kväll med otalade löften om något underbart.
Våren hålls fortfarande fången och varken värme eller solsken har infunnit sig denna dag i slutet av mars. I dagen träffade jag J och vi tog en långfrukost på café. Våra ord blandades med varandra och sammanflätade gick vi därifrån mätta och belåtna. Vi talade om längtan och nuet. Nuet nu. Nuet som vi älskar och uppfylls av men som bär på en längtan efter mer än bara slentrian. Om den gången där, på samma café, men annan tidpunkt. Den där gången då allt blev annorlunda men ändå likadant. Mest bara en massa onödiga ord men visst betyder de något ändå?
Vi fortsatte in i musiken och köpte en ovärdelig tegelsten till notbok. Gick till tunnelbanan insvepta i en längtans förvirring, hoppfulla.
Instängda i en ålder som inte är vår egen