Rikta blicken emot himmelen och sikta helt fel,
du borde rikta den ner, för jag finns mitt ibland er.

Hör tårar ta till mark, men det är väl ingen som ser.
Min våldnad är stark, så det är väl inget problem.

Ett dussin röda rosor för när våren slutat blomma,
musiken den förevigas när fågeln slutat sjunga.

Jagade allt utan att jag visste om det,
förstod det först när jag gick miste om det.

Ödets ironi har väl sitt finger med i spelet.
Jag lever imperfekt i presens.

Jag är inte rädd för döden,
så som berättarens öde.

Sanna mina ord,
vi kanske dör men vi stannar på denna jord.

En dag kanske insikt frälser dig.
Men saknar ni mig inte nu så har ni ändå aldrig älskat mig.