Jag minns hur vi kom överens om att skriva en bok tillsammans. Din pseudonym var Rymdblomma. Det brukade jag kalla dig när jag följde dina konturer med fingrarna. Du gav inte mig något eget smeknamn. Vi gav aldrig ut boken heller. Kanske det var bäst så.

På nätterna plockar jag ibland fram våra fullklottrade blanka sidor och ser på glansbilderna vi pressade. Låter dig rinna ut från pärmarna och väta mina kinder.

Du har fastnat i varje veck i mina lakan, i varje skrymsle i mig. Du var den som tog mig på nattliga verklighetsflykter och såg roat på medan jag dansade för dig över stjärnhimlen, berusad av dina betongkyssar i nyfödd sockersjuka. Ditt sätt att klä våra skönhetsupplevelser i ord gav mig hjärtsvindel, men din famn kändes ofta obekväm. Jag dolde skavsåren i armvecken under hudfärgade plåster, men du avslöjade dem när du gled över de flagnande plåsterkanterna och fastnade i limmet.

Efter det började vi svälja våra ord och gömde oss i snedtaksdunklet. Man kunde höra bokstäverna slå mot kanterna när de störtade nedför ravinen innanför våra revben. Jag gick vilse på dina tankegångar när vi inte längre räckte till. Svalde alla vassa stavfel för att få smaka på dig igen. Dricka mig mätt på dig, måla sagor på din ryggtavla. Igen, igen.

Vi klamrade oss desperata fast i varandra, flätade våldsamt in oss i varandras hår. Delade brutal närhet, skräckslagna inför tanken att vakna upp bredvid varandra och tvingas se morgonljuset avslöja alla sorgkanter.

Jag fick fönsterplats på en fallande stjärna. Enkelbiljett. Dalade neråt som stilla snöänglar om vintern. Du flöt iväg, jag halkade bort.

Vi borde ha skurit bort våra ögonlock innan vi hade trasslat in oss så djupt i varandra. Nu har tiden runnit ut, som så många gånger förut. Våra hallucinationer om något vackert som var bara vårt, något himmelskt själviskt, var en värsta sortens klyscha. Vi som var varandras solars batterier, var egentligen stereotyper med robothjärtan. Medvetslösa. Vi kvävdes av sötman, drunknade i fukten. Vi var skönhetsmissbruk.

Du är fortfarande mitt spöke.