Jag saknar dig.
Du saknar mig.

Vi borde verkligen ta och ses. Du och jag.
I dagsljus. Utan alkohol.

På en rutig filt. I gräset.
Med nybryggt kaffe, solbruna händer, med osminkade, fräkniga kinder och
blås i håret.

Om du flyttar till Milano; får jag komma och hälsa på dig då?

Du tycker nog att jag är snygg
och jag blir varm inombords av att se in i dina ögon.

Du tycker att jag är snygg
och du låter mig veta det ibland
men när jag frågar, säger du att det där andra, det är svårare att tala om.

Du tycker om mig säger du.
Fast det egentligen är förbjudet.

Jag är rastlös, rotlös, vilsen och lite velig.
Och du, du är inte ens i närheten av bra på att ta farväl.

Det är inte för att vara dum, säger du. Man är bara lite trött.
Och nästa gång, då blir det innan mörkret faller.

Kaffet står på.
Du kan få en egen kopp.

När kommer du?