i de dömdas kvarter har hon bosatt sig själv
i andra hand utan hyreskontrakt
där livet speglas i en krossad fönsterruta
skulden tränger bakom hånfullt blekblommiga tapetvåder
som vissnar i avsky längs väggarna
fuktfläckar i taket bjuder skadeglatt nya tårar till dans
vardagligt uträknade portioner
lagom plågande doser
oupphörliga droppar

i de dömdas kvarter hyses inget hopp
där bor de borträknade, självförgjorda
olyckligt utblandade i sin tänkta lycka
tyst slingrar sig trappornas stenhårdhet
och avgrunden kastar sin skugga över en förbrukad trappbelysning
röd knapp
ingen hjälp
röd knapp, död knapp
ingen hjälp

i de dömdas kvarter hopas molnen runt rämnade fasader
äter sig in och stannar kvar
för evigt
självvalt - viskar vinden utan empati
självvalt - hugger hjärtan mitt itu
och blodet som strömmar är rött
bara för den sekund det tar att stelna
sedan svart
bränt
obönhörligt upphostat och kvävt intill sin egen plåga

i de dömdas kvarter har hon bosatt sig själv
utan hopp
med en räkning som alltid kommer att hänga i brevinkastet
hänga där och skrika ut sin skuld
med stora svarta siffror av livstidsbelopp
omöjliga att återgälda
omöjliga att sanera

i de dömdas kvarter hänger döda svalor i lyktstolparna
som en påminnelse
ifall hon ändå skulle glömma…