(ofullständig)

du ropar på mig, klappar med handen på sängkanten
du säger ’kom! det här är din chans, det är vår chans
vi skall överbevisa oss själva och spela ut våra skuggor
vi skall flytta in i varandras skrattgropar’
du ler och trycker med fingret i min osynliga skrattgrop


jag tittar på dig med ögon av dödligt allvar
jag tänker ’om jag rör dig nu, om jag gör det här,
då förlorar jag den allra sista delen av mig själv till dig
om jag gör en djupdykning och släpper allt, förlorar jag allt’


du tar mig om axlarna, försöker med smekande värme mjuka upp min stela rygg
jag kutar med ryggen och fräser som en katt - inombords
du flyttar dig närmare, så nära, jävlar vad nära, jag kan se framtidens bekymmersrynkor
jag drar med fingret över en och tänker att det är mitt fel att den finns där


dina läppar vilar mot min hand och du viskar med blicken mot marken ’kom’
du viskar kom och jag sitter helt still, räknar prästkragens blomblad
skall jag, skall jag inte, skall jag...
det var aldrig en fråga om att älska, det var så mycket mer än så


men jag är feg, jag har tillochmed redan packat en väska, i mitt huvud har jag flyttat
jag tar världens mod till mig och drar fingrarna genom ditt hår en allra sista gång
sätter fingret i din skrattgrop när du ler, stänger igen gropen och blockerar ingången för alla
jag lyckas med att kväva all din tro och allt ditt hopp, med en enda blick
en enda liten, liten rörelse och jag drar bort handen från dina varma andetag


jag hör hur du går sönder på en gång, fan, du gav mig allt, jag gav dig en enkel biljett
och här inatt tar turen slut
jag kommer känna skam, jag förlåter mig aldrig för det här, även om jag vet att du redan överväger förlåtelse
jag behöver dig mest av allt i världen, har jag någonsin känt mig mer fulländad än med någon som du?
mina behov är mina nederlag, mina känslor är min svagaste punkt och att sälja mig själv ikväll
står inte på menyn, det står inte skrivet i våra historieböcker


faktum är att det står inget om oss, vi övervann inte förutom varandra
eller så övervann vi ingenting, som vanligt var vi som alla andra och förskönade det redan tillräckligt sköna
jag reser mig upp och vänder mig om, du säger absolut ingenting, du skriker
jävlar, jag har aldrig hört något värre, hurfan kan du förlåta mig det här?
jag känner smärta, men går med rak rygg och huvudet högt, min värdighet är allt
men vilken värdighet? det här är inget värdigt någon eller något, det är fegt och smutsigt


i hallen tar jag min väska och går ut genom dörren, sätter vår nyckel i låset, hör hur det klickar,
lyckas överrösta dina förtvivlade skrik, öppnar brevinkastet och ger dig en nyckel som hamnat i ingenmansland
jag går därifrån, räknar stegen nerför trappan, sjuttiotre stycken, så långsamt det går
allt är tungt och väl ute andas jag in frisk luft och kräker bredvid cykelstället


jag har aldrig äcklats av mig själv så mycket som nu
men jag skulle inte klara av att sälja mig själv, jag kan inte bli ett med någon
jag går och går och faller ihop någonstans i mitten av världen och fastnar där
i ett nät, ett hav, en förbannad himmel, jag ber aldrig om förlåtelse
jag vet att jag förtjänar det här och innan jag sluter mina ögon för att låta mörkret få grepp
hör jag dina helvetesskrik en sista gång