varför är det alltid jag
som känner svärdet vridas om i mig?
varje gång som natt blir dag
förbyts ett ja så ofta i ett nej
varför har jag samma sinnelag
som när jag var sju, åtta år?
det är samma hjärta
lika vidöppet
och mottagligt för sår

frågetecknen bränner
när jag stilla gråter
i min ensamhet
över allt jag känner
över eldskriften på sovrummets tapet
detta mene tekel
är ett bokslut
som har blivit en tortyr
varför är det alltid jag
som alltid illa fäktar
aldrig flyr?

LARZ GUSTAFSSON

080731