Hon är en vacker flicka. Hon gråter innombords. Och utombords med för den delen. Men när hon gråter utombords så ruskar hon på sig, rättar till kläderna, fixar till sminket och reser sig. Ett léende drar hon på sig också.
Bara på ett ställe visar hon hur hon mår på riktigt. Hon trodde att de skulle förstå. Det gjorde de inte.
"Vad är det?" frågar de utan en aning. Hon skakar på huvudet och pressar fram ett léende och går därifrån samtidigt som hon säger "Det var inget.".
Hon öppnar upp boxdörren och pressar sig mot väggen samtidigt som hon kämpar för att hålla gråten inom sig. När hon lugnat ner sig så hasar hon ned så att hon sitter ned. Precis innanför boxdörren. Hon andas djupa andetag.
Då kommer hennes bästa vän fram till henne och buffar försiktigt på henne.
En tår rinner sakta ned för kinden.
"Jag förstår."
Flera tårar.
"Jag lyssnar, berätta bara."
Niagarafallen strömmar ned för hennes kinder samtidigt som hon berättar för sin bästa vän hur jobbigt allt är. Vännen säger ingenting, frustar bara då och då.
Hela hennes historia strömmar ur henne, och vännen lyssnar trofast.
Helt plötsligt känns allt bättre. Flickan reser på sig och borstar av sig torven. Hon kramar om sin bästa vän som nu övergått till att äta. Vännen verkar inte bry sig ett dugg om flickan just nu, men flickan vet. Att vännen finns där och lyssnar när vännen behövs.
Alltid <3