jag är ibland rädd att mitt liv, om det ska beskrivas i termer av en himmel, snarast kan liknas vid en rätt onödig, grådaskig stjärnhimmel med enstaka bleka stjärnor,
eller inte ens det, minns jag fel? eller var det bara ljusprickar på mitt minnes näthinna? medan andras liv är mer som en enda stor lyckad Sol på en turkos himmel, eller en exotiskt mörk gryningshimmel, kanske med några moln som bara gör det hela lite mer spännande med sina sprakande färger. och det stressar mig

carpe diem ger mest prestationsångest, så sluta säga det till mig tack. det fattar väl vem som helst att man ska ta tillvara på sitt eget liv. jag är inte dum heller, så sluta säga alla dom där självklara sakerna. berätta istället, hur ska jag göra om jag vill att mitt liv ska börja nu?