Ihopkurad på en bänk betraktar jag höstens förvandling.
En isning längs ryggraden, en vindpust mot min kind.
Så förförande vackert,
hösten målar själen grå, och hjärtat blir till is.
Trots höstens alla vackra färger, känner jag mig grå och trist
för det är något som jag mist.
Utan dig vid min sida, förvandlas allt
till istappar, istappar vassa som knivar.
Dom river och sliter.
Min hjärna öpnnas sakta upp,
mina hemligaste minnen visas upp framför mig som små filmsnuttar,
Det första jag ser är en gnista,
det är livsgnistan du tände. Ett leende,
man tidigare inte skådat på mina läppar
börjar sakta spricka upp.
dina värma kramar,
dina läppar,
det är en känsla jag alltid kommer bära med mig.
Minnet efter dig plågar min själ och mitt ömma hjärta.
Jag ser ett löv falla på marken, graciös som en fjäder,
landar i mitt knä, format som ett hjärta, jag håller det hårt, trycker det mot bröstet, stänger min ögon och fantiserar att det är ditt hjärta som slår emot mitt. En tår rinner nerför min kind.
Jag vill för alltid vara din.
Om ändå du ville bli min.