Världen är inte byggd av regnbågar och leenden,

den har aldrig varit
och
den kommer aldrig vara.

Dörren smällde hårt, så jävla hårt att porslinet i skåpet skallrade olycksbådande. Och Linn satt ensam kvar i köket, på golvet, bland alla teckningar.

- Färgglada med regnbågar och fjärilar.

En tår rann längs hennes kind, den föll på pappret. Tuschen löstes upp och pappret blev bubbligt. Hon var ensam, inte fysiskt ensam utan psykiskt, (hennes mamma fanns fortfarande kvar i lägenheten).

Alltså, ensam på det där sättet då det känns som om allt är hopplöst.

- som en groda utan ben, sade han alltid och log.

Hon försökte le, försökte intala sig själv att allt var bra, hennes pappa hade inte rusat ut för att han var arg, han ville bara ha lite luft.

Jo, så var det.

Hon log för sig själv och drog fram en teckning från sitt gömställe under kritorna. På den hade hon målat en stor röd blomma och bredvid skrivit sitt namn.

Linn Åkerdahl.

Hon hade precis fyllt sju år och hon var riktigt stolt över att kunna skriva hela sitt namn.

Hon stannade upp i sitt tänkande av att någon plingade på en ringklocka ute i korridoren.

Tankarna på pappa som rusat ut i ursinne kommer tillbaka och hon puttar de åt sidan, tänker på glada saker, tänker  på regnbågar!
Men snyftningarna från rummet bredvid förstör för henne, drog henne tillbaka till verkligheten. Hennes mamma satt i sitt sovrum, gråtandes.

Men allt var väl okej?

För hon hade väl bara slagit i foten eller något. Inte var hon väl ledsen för att pappa rusat ut?

Nej, för pappa skulle bara ta lite luft och för det kan ingen vara ledsen, nejdå.

Linn hade lärt sig att trycka undan verkligheten och bara låtsas som om allt var okej, helt okej.
Hon var van nu, och hon var faktiskt riktigt bra på det.
Hon mindes bestämt att det hon gjorde kallades för att "fly verkligheten".

Det hade de sagt på tv någon gång. Men det hjälpte inte henne, hon behövde den där taktiken, behövde få bo i sin värld ibland, orkade inte alltid höra till den där hemska riktiga världen.

- Nej, hon behövde sin värld.
Och hon tänkte inte släppa den, hennes egen värld, där allt var bra, som på teckningarna.

Regnbågar och fjärilar.
Hon hade sitt hopp, sin värld, och sina tankar, det räckte för henne.
Eller?

Plötsligt tystnade det i sovrummet och Linn ryckte till, hon var så van vid det där ljudet, snyftningarna, hulkningarna så att utan dem blev det så... Konstigt. Hon bet nervöst på en nagel, försökte fortsätta leva i sin egen värld men det gick bara inte när det var så tyst!
Hon reste på sig och gick långsamt mot dörren. Dörrhandtaget var det enda hon såg, det enda i hennes synfält. Hon lade handen försiktigt på det, ryckte till lite utav beröringen, det kalla stålet i hennes hand och tryckte ner.
Dörren gnisslade lågt.

- Mamma?

Hennes röst var svag, lite darrig också.

"Varför hade hon tystnat, varför sa hon inget?"

- Hallå, mamma?!

Tystnad, lång tystnad.

Linn stod och trampade på stället i några sekunder, väntandes på svaret.

- Mamma, svara då, det är inte kul...

Hon bet ännu mer nervöst på naglarna och såg sig om i rummet.

Tårarna rann längs hennes kinder, ljudlöst.
Moderna syntes inte någonstans i rummet, inte på sängen och inte i den lilla gungstolen som stod bredvid fönstret.

Och det var helt tyst.

Linn sprang runt sängen och hennes rädsla hade stigit till max.

"Hade hon också lämnat henne!?"

Men där var hon och Linn lugnade ner sig, pustade ut.
- Åh, där är du. Mamma, vad du skräms.
Anne (som modern hette) svarade inte.
Tystnaden var total.
- Mamma?
Linn föll på knä, tog tag om hennes axlar och skakade fram och tillbaka, i ren frustration.
"Var hon död?"
Hennes läppar var röda och hennes ansikte helt vitt.
Linn kände hur kall modern var och drog henne till sig, försökte värma henne.
- Mamma, allt ska bli bra, det kommer att ordna sig. Jag lovar.

Och tårarna strömmade, Linn skrek rakt ut i hysteri.

Slog på sin mamma.
- Mamma, vakna, vakna då, vakna!

Plötsligt kände hon hur något kletigt täckte hennes händer.

Hennes första tanke var att det röda på hennes händer var färg.
Men det var blod.

Mammans handleder var uppskurna.
Men Linn fattade inte riktigt utan bara höll om sin mor hårt, hårt.

Försökte hålla kvar henne i livet.
- Mamma, jag älskar dig. Linn gungade fram och tillbaka med modern i famnen. Allt kommer att bli bra, jag håller kvar dig här på jorden, jag tänker inte låta någon ta dig, allt kommer att bli bra, jag älskar dig, stanna bara hos mig, Mamma...
Plötsligt hörde hon någon som öppnade dörren i hallen.

"Var det döden som kom?"
- Jag tänker inte låta någon ta dig mamma, jag tänker inte låta honom ta dig, jag älskar dig.

Någon puttade upp dörren till sovrummet och Linn höll sin mamma hårdare mot sig, blodet täckte henne nu.
- Anne, förlåt jag...

- JAG TÄNKER INTE LÅTA DIG TA HENNE, HON ÄR MIN!
Linn skrek och skrek, skakade vildsint på huvudet.

- HON ÄR MIN!

- ANNE?!

Det var pappan som kommit och han rusade fram till sin fru, såg allt blod och vände ut i köket igen.

112.

- Skurna handleder, det är min fru, Violgatan fem, skynda på!

Han försökte ta det lugnt, måste fokusera.

- Ursäkta, kan du ta det lite lugnare, ambulans är på väg, vad heter du?

Magnus darrade men höll sig lugn.

Chocken var över honom men han visste på något sätt, att han måste ta sig igenom detta annars kulle Anne kanske dö.

Han pratade med kvinnan i telefonen. Det höll tankarna borta från dottern med modern i famnen, och allt blod han sett, allt det röda, det röda, röda...

- Kan du gå in till din fru och stoppa blödningen?

Han hörde inte riktigt, den främmande rösten kommer långt, långt borta ifrån och det är dimmigt.

- Hallå, Magnus, stanna hos mig!

Han sa inget, bara förstod och nickade för sig själv.

Snabbt går han tillbaks in i sovrummet. Linn sitter fortfarande med modern i famnen och gungar fram och tillbaka, tårarna strömmar ljudlöst ner för hennes kinder.

Hennes blåfrusna blick är långt borta i fjärran, kanske i en annan värld, kanske i en annan dimension, han visste inte.

- Mamma, mamma, mamma, mamma..

Han hör hur hon monotont upprepar sig själv, mumlandes.

Han får nästan bända bort henne från modern, han drar loss ett stycke tyg från sin peak t-shirt.

Magnus knyter det hårt om hennes handleder och tyget färgas direkt rött.

Linn gråter med huvudet i händerna, sittandes med benen uppdragna mot magen, fortfarandes gungandes fram och tillbaka med blod överallt.

Magnus tar upp telefonen igen.

- Jag knöt tyg runt om hennes handleder, svarar han tonlöst.

- Bra, kan du känna någon puls?

Han lägger telefonen på golvet och trycker två fingrar mot Annes hals.

Först känner han ingenting, helt tomt.

Död.

Och han blir helt hysterisk, trycker fingrarna hårdare mot hennes hals, det måste finnas något där! Det måste, måste, måste!

Men plötsligt som ett mirakel känner han små, svaga pulsslag.

- Ja, men de är väldigt svaga, säger han till damen i telefonen.

- Bra, det är bra.

Plötsligt slängdes dörren upp och tre män kommer inrusandes.

- Akta på er, snabbt!

Magnus trycker sig mot väggen, försöker vara ur vägen. Ser sin dotter, och sin fru, ser plötsligt hur lika de är, ögonen har samma färg och munnarna är likadant formade.

Och plötsligt inser han hur mycket han älskar sin familj.

När du förlorar något, det är först då du märker hur mycket du älskar det.

En vecka senare

- Mamma?

Anne låg i sin säng, vilade. Hon hade precis kommit hem från sjukhuset. Hennes armar hade förband och huden hade stygn, svarta och hemska. De var ett spår av vad som hänt. Förutom det så fanns det inget som tydde på vad som skett.

Allt var borta, sopat under mattan men det fanns där.

Det skulle alltid finnas där.

Och Linn hade svårt att le, visste hur nära hennes mamma varit kanten till döden.

Det kunde lika gärna ha varit döden som öppnat den där dörren för en vecka sedan, visste att han lika gärna kunde ha tagit henne med sig och försvunnit även om Linn inte tillåtit det och hon visste att hennes mamma inte var stabil, det var vad doktorerna sa.

"Ni måste hålla kolla på Anne nu, så att hon inte gör något mer, de första veckorna kanske hon får för sig något"

De där orden, hon hatade dem, hatade hur läkarna hade sagt det, som om de visste allt, som om de var så överlägsna och bättre än familjen Åkerdahl, som om det var skabbigt att Anne hade nästan dött! Men nu var i alla fall Linn på sin vakt, oroade sig hela tiden.  

- Mamma, frågade hon åter en gång men hon svarade inte och paniken tog tag i Linn.

Den rev i henne och tårarna brände bakom ögonlocken. Hon visste att det säkert inte var något, modern hörde säkert bara inte men Linn kunde inte låta bli att tänka på vad doktorerna hade sagt och rädslan byggdes upp i henne!

- Inte igen, viskade hon tyst.

- Mamma, viskade hon en sista gång och rösten sprack lite i slutet.

Linn sjönk ner på golvet med ryggen mot väggen. Vågade inte kolla handlederna på sin mor.

Vågade inte bekräfta det hon redan visste.

Tårarna rann lika ljudlöst som de brukade. Det var knappt hon märkte själv att hon grät.

Hon gömde sitt ansikte i händerna.

- Snälla... Inte igen...

- Mamma?

Hennes röst darrade.

Men plötsligt vände Anne på sig.

- Vad är det älskling?

Hon sträckte på sig under täcket och reste långsamt på sig, gnuggade sig i ögonen.

Linn såg upp från sina händer, reste snabbt på sig. Försökte gnugga bort tårarna som nyss varit där, ville inte hon skulle se.

- Jag, jag, jag bara undrade om du ville ha lite te?

Hon smög försiktigt ut ur rummet och låtsades fixa något i köket.

- Ja tack, hördes det från sovrummet.

Men plötsligt gick det inte att hålla inne längre och Linn grät högt, utan att bry sig om vem som skulle höra.

Hon skrek och segnade ner på golvet på knä, lutade framåt och skrek så högt hennes lungor tillät. Det kändes som om något sprack inom henne just då, fast egentligen hade det redan spruckit för sju dagar sedan, där i sovrummet när hon höll om sin döende mor.

Hon hade egentligen redan märkt att hon var sönder inuti men hon hade liksom använt den där taktiken.

"Flytt verkligheten"

Och låtsas som ingenting.

Fast det hade legat där, på lur.

Hennes hjärta var sönder, och hennes värld hade gått under, den där egna världen hon hade haft, hennes tankar var inte som vanligt, de hade slutat tänkas över huvudtaget.

Hon var ur funktion, sönder, paj, trasig.

Men hon ville inte dö, ville inte försvinna under en massa jord, begravd i någon jävla kista!

Hon ville fortsätta leva, fortsätta leva för sin mamma.

Hon måste leva för sin mamma, måste hålla koll så att mamma inte" fick för sig något"!

Hon kröp mot skåpet där alla pysselsaker fanns, letade genom låda efter låda efter något som kunde hjälpa henne.

Tejp och klister!

Hon famlade med korken på klistret och ändan på tejprullen, hon måste, måste fixa sig själv, måste laga!

Plötsligt kom hennes mamma rusande.

- LINN, älskling!

- Vad gör du!?

Och Anne som trodde Linn letade efter något vasst skrek och fylldes av panik.

- SNÄLLA LINN, LÄMNA MIG INTE!

Paniken växte och frustrationen gjorde den sällskap.

Anne snubblade omkull, försökte dra Linn in i sin famn men dottern stretade emot.

- Nej, mamma, jag måste laga, måste fixa, måste, måste...

- Vad är det du säger, gumman, se på mig!

- Mamma, nej! Jag måste laga mig själv, mamma, jag är sönder!

Och tårarna föll på parketten och på dotterns kläder.

Små blöta fläckar på klänningen.

Anne var oförstående och trodde Linn menade att hon redan skurit sig!

Hon skrek till och försökte ta tag i flickans armar för att se om de blödde mycket.

Modern tog tag i hennes handleder och Linn kämpade för att komma loss.

- SLÄPP MIG!

Hon skrek och grät och allt om vartannat men tillslut lät hon sig bli indragen i moderns varma famn.

- Gumman... Jag älskar dig!

Det blev tyst förutom dotterns hulkningar.

- Men mamma... Jag är trasig ju...

Anne tog tag om hennes haka och vände ansiktet uppåt så att hon kunde se in i sin dotters ögon.

- Jag kommer aldrig att sluta älska dig, vad som än händer, jag lovar.

Linn såg i sin mammas ögon att hon talade sanning.

- Jag älskar dig också...

Plötsligt vaknade hon upp, det var kallt och hon hackade tänder. En snabb blick runt om sig och hon suckade samtidigt som hon drog tidningspappret hårdare runt sin undernärda kropp.

Allt var som vanligt.

Hon hade drömt allt...

Och gud, vad hon önskade att drömmen skulle vara sann.

En genomskinlig tår föll på marken, på ett torrt löv som hösten färgat brunt.

Hon var ensam.

Fysiskt och psykiskt.

Ingen älskade henne i verkligheten, hon är lämnad åt världen. Hennes föräldrar vet hon inget om. Har hon ens haft några? Hon kanske kom till denna jord på något annat sätt.

Utan någon mamma och pappa.

En äldre dam gick långsamt förbi och Linn såg drömskt på henne.

Om hon ändå hade någon, bara någon som älskat henne. Men det hade hon inte...

Hon var ensam och det var knappt att folk ens såg henne och när de väl gjorde de så skyndade de sig förbi henne, som om hon varit pesten.

Hon vände sig om, såg in i väggen, såg på den gröna, fuktiga mossan som växte i en liten glipa mellan tegelstenarna.

Hon blundade långsamt, kände tårarna rinna längs sina kinder. Hoppades att hon skulle hitta tillbaka till drömmarnas värld, hoppades få drömma om något fint, om kärlek, om att vara älskad.

Slut.