Du kan inte alltid hjälp mig.
Ibland måste jag gå igenom det svåraste helt själv.
När det e du som är källan till lidandet, kan du inte lindra det.
Frustrerad tittar du på, när jag gråtande vänder mig om och går ifrån dig, istället för att söka tröst.

Jag måste komma över sanningen. Och du kan inte med ord eller handlig ändra på sanningen. Den är var den är. Oförändrad. Ingen kan trösta bort den. Inget kan lindra den.

Först när jag ser sanningen som den är, och först när jag har hittat en ny sanning att försöka förstå, kan jag glömma den ursprungliga.

Du lämnade mig. Det är sanningen.