Sekundvisaren slår
sitt sista slag.
Han stannar med kontoutdraget
i halsgropen och inser
att han inte hinner hem
till livet
denna fredagskvällen heller.


Någon skakar,
nerkrupen i ett smutsigt hörn
på en ultraviolett toalett
- räddningen hann inte fram

i hörnet mitt emot
sitter en hopsjunken gestalt
med istappar i ögonvrårna
för de sönderslagna förhoppningarna
ligger i skärvor framför sönderbitna nagelband.


Hennes skugga hinner ifatt
när fotsulorna slår emot
verkligheten; asfalten.
Dörrarna skjuts åt sidan
och hon fäller upp kapuschongen
som ett sista desperat
försök att undkomma
den inre resa som just påbörjats
då den yttre
nått sin ändhållplats.


På en sliten träbänk
sitter de sju som aldrig
fick lära sig spelreglerna

och de som förstod
men som inte lyckades kasta rätt
för de fick aldrig låna tärningarna.


Vinden klöser sig längst in i märgen,
kylan lamslår varje cell.
Stjärnorna har släckts medan
ultraviolett ljus från bortglömda
låsta rum
kastar otrygghet över regnvåt asfalt.

Timvisaren slår uppgivenhet.
En liten tumvante ligger ensam på spåret

regnet faller

liksom mörkret över
de konturlösa fotspåren,
under en klocka med
förfrusna visare

på en plats som
ingen minns.