Djupet äter sakta men säkert upp mig. Bit för bit. Varje gång. Jag förstår att du tycker att jag är helt värdelös. Att allt jag gör är så jävla fel. Men ändå finns det en liten bit kvar av mig som tror på mig. Som tycker att det inte alls är fel det jag gör. Men snart. Ska även den biten vara uppslukad av mörkret. I djupet.