Du kämpar för att hålla min själ
ovanför dödsytan,
när hjärtan slutat slå.
Men jag känner aldrig dina flammande fingrar
mot min nakna hud.

Jag låter mig förföras
av ditt leende,
det smälte mig
och gav mig plats i ditt hjärta.
Men jag har aldrig känt värmen
vid min stelfrusna kropp,
där jag ligger på vattenytan.

Du har torkat de tårar jag flyter på,
men varför ligger jag fortfarande kvar
på den genomskinliga spegeln?

Jag förstår ingenting
mina tankar har flygit
till en annan värld.

Snälla förklara,
varför har jag sår på mina armar?
Det var ju du som höll kniven.