Ett enda bett, ett litet möte mellan mina läppar och din ljuva hud. Det var så han hade sagt det, det hade låtit hur förföriskt som hällst. Jag minns det som om det var igår. Doften av lavendel hade överumplat mig och tagit mig där och nu, lik som om jag inte hade haft något val. Men hade jag det? Din närvaro tog över mig, det var som om jag inte längre var herre över min egna kropp. Trevande hender över de marmorliknande utsmyckningar till ansikts former. Ljuvare än tusen duvor och likså många änglar, och de ögonen, de ögon som kunde dränkt vilken fisk som hälst, men som endå lät bli. Att drunkna i kännslan av sällhet, det var ingeting jag fruktat. ”Behärska dig, måste jag alltid vara den ansvariga av oss”, de orden hade allt för många gånger prytt de helt förstummande läpparna. De läppar jag så länge trånat efter. Jag kännde de mörka ögonen över mig när jag var i hans närhet, jag såg hur de dömmde mig, som om jag inte var kapabel, ens betrodd till att välja min kropp och själs önskan. Ibland var det som om hans tankar var slutna, för impermeabel för menskligheten. Ville så gärna ta mig igenom, men var det ens möjligt? Vetskapen om att de lyssnade fick mig till att se svart. Deras like var fruktat av mitt blåtta öga. Men dock inte så fruktat som de ögonblicket jag kännde dina vita välskapta tänder tränga in i min hud, inte lika fruktat som när jag kännde hur jag blev allt svagare och svagare för att sedan ansluta mig till verkligheten, min verklighet. Ditt samtycke hade inte spelat någon roll. Jag var den jag var och alltid hade velat nu. De vanskapta ansiktena är numera borta, de kan ej längre genomtränga mitt sinne, okapabla till att fylla mig med denna klyvande känslan av tillvaron.Den stund du tog mig till dig, det var då jag blev ett.