Sittandes på en bänk med benen hängandes ner emot den kalla stenbelagda cirkeln som så vackert omger den stora fontänen i mitten. Känslan av håret fladdrandes i den svalkande vinden då man lutar sig tillbaka och bara är. Dåtid och nutid veknar och allt som finns kvar är nuet.
Kännslan av att bara kunna vara. Ta in ljudet av en fågel som så vackert och melodiskt kvittrar en välbekant sång. Jag nynnar med och samtidigt känner hur solen så försiktigt och varsamt tränger fram mellan trädtopparna. Värmen lägger sig som ett täcke över ens kropp, så besyddande samt tröstande.
Ljudet av barnsben trippandes blir allt tydligare nu, och om man spänner upp öronen så kan man höra hur dess klänning fladdrar i vinden. Fasten jag blundar så kan jag se det framför mig, det stora leendet som pryder hennes nätta läppar.
Tänker tillbaka på den tiden då allt känndes mycket änklare, då mörker och hämskheter inte existerade. Då man så glatt följde med sin förälder till biblioteket för att senare, stolt visa upp de nyutväcklade läskunskaper dagis hade hjälpt en att åstakomma.
I lugnt och ro öppnar jag ögonen och ser att ett äldre par nyss sättit sig på bänken intill. Damen som inte kan vara mer än 70, rotar i sin handväska och tar fram en liten påse med något som liknar fågelfrön. Hon ser att jag lagt märke till dom, och jag får sedan ett stort leende till gensvar som på något sätt påminde om det leende jag för inte alls så länge sedan föreställt mig på flickan. Hon räcker fram påsen emot mig och jag tar tackamt upp några frön i handen för att sedan ge till fåglarna.
Jag önskar att jag kunde få uppleva det som de äldre paret upplever just nu. Kärlek som varar, att ta åt sig av livet och fortfarande le då man vet att ens jordaliv när som hällst kan komma till ett slut. Jag undrar vad som händer då man dör. Alfa och Omega, början och slut. Är det verkligen så? Finns det verkligen ett slut för allting, eller bara en ny början? Kanske en chans att förändra och lära? Plötsligt lade jag märke till fontänen som så lugnande porlande och gav ifrån sig en kännsla av verklighet. Jag hade inte tänkt på det förut.
Att förbli sittandes på parkbänken och känna värmen ifrån solen, höra vattnet porla och känna de svalkande vindarna i håret. Att få tillfälle att tänka tillbaka. Att få tid till sig själv.