Jag kännde att det inte längre skulle hålla, obehag. Obehag var det rätta ordet. Att du inte längre fanns i min närvaro, det var obegripligt för mig. Det enda som numera vidrörde mig var det abstrakta. Kännslan av att vara halv föder de tomrum djupt innom mig. Liksom vampyren trånar efter ditt sammetslena ljuvligt doftande blod, likså hungrar tomrummet efter sorg. När de väl sätter tenderna i det, vill de bara ha mer.