allting är som en balansgång och jag snubblar fram på nålar
sorger blir till depressioner och jag drunknar i mina egna tårar
så tärd på alltsammans, att ingenting går som jag vill
så jag fortsätter ställa mig frågan; vad fan ska jag ta mig till?
tog flera steg framåt, men halkade sedan tillbaka igen
känner mig som en levande död i en koma fastän
jag försöker se livet ur en annan synvinkel och bara leva fritt
men jag sitter fast här än utan tvekan, jävla shit
har många gånger föreställt mig hur jag vill leva
jag är så rädd att jag aldrig de kommer få uppleva
för vägen under mina fötter slutar aldrig att rasa
kvar där på marken ligger jag som en annan jävla trasa
kan inta ta mig förbi all skit, lever fast innanför muren
känner mig instängd precis som djuren
vad fan ska man göra när man aldrig får uppleva turen?
mina chanser flyr bortåt och jag känner mig sönderskuren
för adhd:n är ett elände som vasst sätter sina hinder
vill finna någon som ser och hör, som kan finnas där och öppna grinden
det är inte lätt att leva, när jag inte är som alla ni
och med all dynga jag bär, kan jag nog glömma att bli fri
blir sedd som en dåre när allt inte jämt går
men jag lever med min diagnos, hoppas ni förstår
att jag gör så gott jag kan, men jag kan behöva en extra hand
så mitt liv kanske kan funka någon gång ibland
och så att mina chanser inte rinner bort som lös sand
så att även jag kan känna att jag har ett samband
med folks förståelse skulle jag kunna lättare leva mera
att jag är den jag är, är något ni får ta och acceptera
men när jag drabbas av panik och humöret kanske brister
går aggressionerna inte att stoppa, de fäster mig som klister
skriker, slår och kastar saker, kanske jag sparkar på allt
men jag ångrar mig sen, jag ångrar mig alltid kallt
många gånger har jag bråkat, slagits, spottats och svurit
men ingen tycks förstå sig på all smärta jag alltid burit
försöker anpassa mig för att kunna smälta in
men adhd:n sitter som en tatuering på mitt skinn
har många gånger fått höra, jävla unge, fan vet hut
men jag hoppas vägen även under mina fötter snart planar ut
så att jag får känna att jag är hyfsat normal
så att känslorna blir ljusare innanför mitt skal