Det finns ett väsen som aldrig dör eller förändras -
klippans kalla kraft.
Knotiga träd som sträcker sig mot himlen utan att nå upp,

och jag var gammelande inuti ett urholkat trädskelett;
som står utan att frysa även i den kallaste vinter.

Även den gamla hårda jorden, ger vila åt upprorsspöken:
i vilket vi susade och drömde omkring, mindes det gamla,
gick i dvala och drömmar - som var för gamla för att minnas.

Bakom stenen finns det - som en grav byggt åt mig själv,
en naturlivmoder, in genom hinnorna går jag, som ett sten-barn av kött
Den döda jorden, därunder finns inga rötter, bara gamla minnen.
Där lägger sig löven för att dö, benen knarrar som trädens grenar,
det är vi, där sträcker vi oss mot himlen, som döda träd vid torr jord.