hösten 2008,

blåslagen försöker jag stå.

efter mina ord föll jag.

dalen är djup.

jag känner mig liten.

vem är jag nu?

sakta blickar jag mot den jag varit,

att vända kärleken ryggen.

naiv trodde jag att jag var ett "geni"

de kunde, klart ja kan?

mitt öde tycks likna herr Raskolnikovs.

vågar inte se er, dig, ens mig

jag skäms.

normer brutna, löften svikna, kärlek o respekt förlorad.

jag lyfter mig upp.

hur kunde det bli så fel?

tänker.

jo det var ju för dig.

jag var i tvekans land.

inget är värre än att vara en tvivlare.

för din skull, jag gjorde det för dig.

fel!

faller.

det var egots gärning, det vet du.

tvivlaren som inte visste vem han var.

det var det, det var.

Nu vet du åtminstonne att inte vända kärleken ryggen.

Nu har du lärt dig!

Reser mig.

Det var ju också friheten.

Du är fri nu!

ler.

vet att det inte är sant.

jag,

fängslad i orsak och samvetets namn.

orsaken till en spridande infektion.

där samvetet är dess virus.

faller igen.

desperat famlar jag i mörker.

blicken har försvunnit.

var är jag?

andas.

blind reser jag mig.

ska det vara så här?

känner hur infektionen sprider sig.

vart är mitt livselexir!

faller än en gång.

du vet ju..

hon är borta.

du lämnade henne.

sätter mig på huk.

vad ska jag ta mig till?

vad ska jag göra?

finns det ett botemedel mot detta?

tänker kort.

jo, det måste det!

ett sätt att komma upp ur denna karga dal.

jag reser mig mödosamt.

vinglar.

jag öppnar sakta mina ögon.

bländad.

jag tar mitt första steg.

svajar.

jag.

på jakt efter ett svar...










...i efterhand vet jag

ty frågan är redan besvarad.

& svaret redan i handling.