En jordgubbe fattas mellan tumme, pek- och långfinger. Somliga doppar den i socker, andra – som jag – tycker dess naturliga sötma är långt mer eggande varför jag undviker det.

Innan jordgubben förs till munnen byter vissa grepp för att fatta tag om stjälken och de rufsiga bladen, kanske för att inte få saft på fingrarna, kanske för att slippa det extra momentet att snoppa av den. Om man å ena sidan inte rycker av den bjuder bladens fras mot läpparna en försvinnande svag men faktisk njutning; å andra sidan kan man inte hämningslöst bita över gubben som man vill, såtillvida man inte är av den böjelsen att även stjälken skall ätas. Det tycks mig som att tillfället bestämmer vad som är bäst.

Väl i läge att bita jordgubben finns ytterligare vägar att välja: skall jag äta den hel, skall jag bita av halva eller skall jag endast nagga lite längst ned på dess spets? Ibland, måste jag erkänna, om fruktens form eller storlek så påbjuder kan jag inte hålla mig från något så oortodoxt som att glupskt bita den från sidan, och inte alls – som lejonparten av alla jordgubbsätare förespråkar – över dess haka, som jag vill kalla den. Det ger en fjärran förnimmelse av synd eller i alla fall regelbrott. Ofta är dock så inte fallet och det traditionella sättet vinner.

Vanligen är det tänderna som först möter fruktkroppen, hos den modige tungan. Oavsett bör man sluta ögonen och noga iaktta den doft som föregår; en motsägelsefull doft, delvis grönska, delvis beska, delvis förvånande lite sötma och en motsträvig jordighet. Om man gör sig påmind om det, kommer dessa ämnen, när tänderna sjunker genom fruktens skinn, att påtagligt kontrastera och förstärka den sköra men omisskännligt söta saften.

Jordgubbens skinn förtjänar i sig några strofer, något som fingerspetsar, läppar och tungor vet: Frukten är en erotisk sådan med en hård, spänd, röd, och knottrig yta omslutande ett rundat avsmalnande ibland hjärteformigt kött. Det är förvånansvärt att människor inte generas av jordgubbar som av vissa andra böjda, avlånga men gula frukter. Knottringheten beror som bekant på de gulgröna små fröna, ingenjörsmässigt fördelade över, och liksom nålade in i, ytan. De är bittra men knastrar kittlande.

Jordgubbens inre ger ett förföriskt motstånd – man vill under inga omständigheter sluta bita när tänderna väl trängt genom. Då sipprar även dess ambrosiska saft fram och strilar mellan tänder och över tungan. Smaken – den obeskrivliga – förstås om man liknar den vid den summan av följande upplevelser: En promenad genom en lövskog, du hittar en strilande bäck, kupar din hand och fångar några nävar källvatten – jord, järn, kyla, pigghet. Eller: En loj dag på en solig strand, du köper exotiska frukter av en förbipasserande försäljare – varje dag du gör detta förvånas du över den chockerande friskheten och sockriga fräschören. Varför äter du inte sådan frukt oftare, frågar du dig. Eller som barn under en busig eftermiddag: Ett par vänner och du bryter mot någon regel, springer och halkar på en gräsmatta. Ögonblicket innan du vet om du gjort dig illa, om du kommer åka fast och om du kommer känna brännande skam, ligger du med lätt svidande handflator och kinden mot grönskan – en ögonblicklig doft av frihet.

Så smakar jordgubben.