Ensam far jag genom natten,

      höjer blicken,

      ser en stjärna,

      märker att jag är ovan vatten.

Längtans bleka blomma,

      i nattens nakna tomma

      rymd, nästan skymd,

      låtsas sjunga.

Långt där uppe, känslor fjärran,

      trevar tvekar,

      allt för unga,

Vill ju vara, nära

      ... får jag säga ...

      min kära?

Mark tar vid,

      jag stapplar, finner

      åter min stig.

Tänker, ser på bukten,

      där en bänk

      hal av morgonfukten.

Stilla ser jag vattnets yta,

      så mjukt och varsamt värna

      om min alldeles speciella

            stjärna.