Redan innan jag öppnade dörren så visste jag att de låg där utspridda på golvet, alla pusselbitarna. Det har hänt så många gånger förut att ljudet bor inom mig. Ljudet när asken börjar glida ur sin plats i bokhyllan och skickar tusentals bitar i en vid båge över vardagsrummet för att landa i ett ösregn på golvet.

Jag sjunker ner och drar mer händerna för att samla ihop bitarna. Pusslet måste läggas igen så att jag kan kontrollera att inga bitar saknas. Mina fingrar stryker över de oregelbundna kanterna och jag fäster dem omsorgsfullt sida vid sida.

Men jag kommer av mig. Jag har satt ihop bitarna fel. Allt ser bara konstigt och kantigt ut.

Det gör mig ledsen.