Han rev sig i ansiktet. Tjocka, djupa sår bildades. Fult blev det också. Men han sket blankt i allt. Inget var värdefullt längre. Han kunde lika bra lägga sig ner och dö.
Blodet hade redan börjat sippra ur såren och det sved som fan. Han fortsatte och borrade naglarna allt djupare in i huden. Rätt åt dig, tänkte han. Blodet rann ner i hans mungipa, det smakade järn. Han slickade i sig allt han kom åt. Lät tungan rulla runt för att fånga det bästa av smaken.
En kvälvning trängde upp för halsen. Han lade händerna för munnen, men det var redan för sent. Spyorna sprutade mellan fingrarna åt alla håll och rakt ner på den vita badrumsmattan. Där hade de i alla fall sällskap av blodsdropparna.
Satan att alla fick någon tillslut. Drogs till varandra som magneter. Det fanns bara ett undantag för formeln; han.
Han hatade allt och alla. Blev äcklad av minsta lilla leende, kunde rent av spy. För det mesta log ingen mot honom. De hade lärt sig. Men ibland begick någon ett undantag, som de senare ångrade djupt.
Han spottade mot spegeln. Såg sitt spott rinna ner för den blanka ytan, långsamt som en snigel. Spottet var rött av allt blod. Han såg på sig själv. Fy fan vad ful han var. Men det gick väl i släkten hade han hört. Och det spelade inte någon roll längre,tänkte han och öppnade badrumsfönstret för att kunna hoppa ner från den sjunde våningen.