Han log mot mig och sa:
– Hej!
– Hej! svarade jag blygt och log tillbaka. Ögonblicket var över på några sekunder. ”Herregud han sa hej till mig” tänkte jag lycksaligt och trippade vidare mot bordet.

– Aj, som fan! vrålade jag ungefär två sekunder senare när jag snubblade och hällde det skållheta kaffet över hela mig.

Där låg jag i en hög på golvet, och grät som ett barn, av smärta och av skam. Kanske allra mest av skam.

Så stod någon där och sträckte ut en hjälpande hand till mig. Jag följde handen med ögonen upp över armen och till en kropp. På kroppen satt ett huvud som tillhörde HONOM!

Jag hade inte mycket val mer än att låta honom hjälpa mig upp och till en stol.
– Oj då, lilla vän! Är du ok nu?
–Mm, fast jag har bränt mig lite! mumlade jag grötigt och såg ner i golvet, allt för att slippa se på honom.

– Har du några torra kläder?
– Nä, inte här, men jag kan gå hem till en kompis och byta.
– Jag kan skjutsa dig dit, om du vill.

”Varför händer saker som detta mig? Kunde jag inte ha dött eller nåt! Då hade jag i alla fall sluppit bli förödmjukade på detta hemska sätt!” tänkte jag och kände hur nya tårar trängde fram ur ögonen.

– Tack, det vore snällt! Om du har tid, alltså!
– Ja, det går väl, men vi får skynda på lite då!
Hans bli luktade choklad och spolarvätska. Jag satt på en plastsäck i framsätet och kände hur tårarna droppade.
– Vad heter du? frågade han och drog samtidigt upp bilradion på max.
– Charlotta Martinsson svarade jag och kände mig ännu mer dum, eftersom att han inte ens visste vad jag hette.
– Va…? Carl-Otto? Eller vad fan sa du? vrålade han nonchalant över den dånande musiken.

Han, Jonas Åhberg, mitt livs stora kärlek! Han visste inte ens vad jag hette, och honom hade jag älskat i sex långa månader. Jag tog ett beslut där och då. ”Jag tänker inte gifta mig med honom! Han är inte ens särskilt trevlig och hans bil luktar skumt. Så nej, jag tänker inte längre gifta mig med honom.”

Jag klev ur bilen och tackade för skjutsen, utan att ens titta på mannen jag trott skulle bli min enda. När dörren slog igen vände jag mig om och gick utan att se tillbaka. Jag gick bort från Jonas, bort från skammen, bort från mitt krossade hjärta.

Slutligen gick jag hem till Eva-Lena för att få rena kläder.
– Jag ska inte gifta mig med Jonas Åhberg! sa jag triumferande när jag klev in genom dörren.

– Nä, tänk att det anade jag hela tiden! sa Eva-Lena och klappade mig på axeln.