Stora, vita puffar landar tungt, smätt…smätt… För en stund är världen magisk. Människorna i stressblind vardag märker ingenting. Det enda som hörs i den svävande, stumma paus världen tagit, är min rytm av hjärtslag och fotsteg. Mitt dubbla seende glimtar mellan trädstammarna och allt är möjligt.

Barnen som åker pulka på det vitprickiga gräset, bryter in i medvetandets sprickor. Och som frost spränger sten fylls jag av min egen vardag.

Jag är byhäxan, på hemväg från en hemlig offerrit åt Gudinnan.

Det vet de förstås inte, byborna… Då skulle pingstvännerna tjära och fjädra mig och bära ut mig ur byn på stång. Folk skulle gå man ur huse för att begapa spektaklet. Det skulle bli större pådrag än när polisen grep en bankrånare här i byn. Det vore ett hejdundrande julkalas för skvallertanterna. Byn är konservativ och konformistisk. Jag är udda, men inte en paria…än.

Varianter av julbelysning tänds i fönster och på gårdar, stilla vackra, inbjudande, bjärta, blinkande, bländande. Grannar trissar smaklöshetstävlingen i ett moment 22. Lysande tomtar i helgjuten plast förgyller min väg hem.

Julefröjd!

På trottoaren vid blomsterhandeln stöter jag på ett halmgriståg. För ett ögonblick är mina fötter omringade av ivriga smågrisar som fyllda av förtröstan tror på ett nytt liv nästa jul.

Jag drabbas av en ofrivillig, julsentimental önskan att ta med en gullegris hem. Sedan spräcks illusionen av en prislapp och jag ser bara ett reklamtrick för ganska fult julpynt.

Jag tänker skadeglatt att någon familjs vetenskapligt lagda sjuåring kanske bestämmer sig för att testa hemmets brandberedskap.

Julegris och julefrid!

Jag har levt här i en glasbubbla av skenbar trygghet. Jag flydde hit, till lantlig idyll, från en alltför påträngande stadsverklighet av stress, våld och väsen. Men skvaller, grannsämja och banditjakter slog sönder den.

Krossad julgranskula!

Min kristallkula avslöjade aldrig att jag skulle komma att känna mig så utsatt. En ensam kvinna med tunn ytterdörr och dåligt lås.

Men också utlämnad åt folks onåd och så frivilligt inspärrad av bymentalitetens jantelag.

Kanske är jag orättvis, kanske är det jag som inte bjuder in och till.

Andra flyttar hit och smälter in. I mitt fall var det bara jag som smalt, för bycharmen och för romantiken i att höra till.

Julgemenskap!

Mannen jag åtrår bor i storstaden, nerv, puls, rytm, horisonten och livet. Jag skärskådar illusionen om mig själv. Jag är inte den som direkt bjuder nyinflyttade grannen på kaffe. Jag inser att jag är så mycket storstadssvensk trots allt, att jag inte vill tvingas prata med grannen på bussen bara för att vi bor i samma hus. Att nicka i trappan i samstämt avståndstagande, känns lagom.

Jag vill själv välja mina vänner, helst då sådana jag har mer än adressen gemensamt med.

Älska din nästa!

Jag längtar inte efter radhuslivet, sambo, 2,8 barn, Volvo kombi och en golden retriever kallad Bamse.

Scenario; Efter vilsint slakt på halmbocken ligger ofelbart Bamse under granen och tuggar fridfullt på en sällsynt utgåva av Bellmans Epistlar. Den som, av jultradition, pinsamt glöggberusade farbror Bernt skulle ha fått (han är ju så glad i spriten!)

Familjejul!

Treåringen som får raseriutbrott för att Tomten inte har kommit än. Sjuåringen som är inne i en pyromanisk fas. Femtonåringen som anser att allt är skit och att dataspelet inte var tillräckligt avancerat/våldsamt/dyrt och hämnas genom att förtroligt avslöja för treåringen att Tomten egentligen bara är farsan.

Sambon som flytt ut för att “köpa tidningen” redan på Julaftons morgon och som ölstinkande dyker upp igen först på Annandagen, med tomteskägget på sniskan, efter två dagar i exil på ortens pizzeria med andra tomtar in spe.

Tomtemor i köket med grytor som kokar över, håret på ända, svetten lackar. “Kom nu allihopa, nu börjar Kalle!”

Desperata telefonsamtal till tomtefars mobil (jävla gris!) mellan försöken att gömma tändstickorna för sjuåringen, glöggen för farbror Bernt och sig själv för svärmors ogillande blickar.

Hetsjakt!

Jag ser mig själv i situationen och vet att det aldrig kommer att hända mig. Jag ser hur jag långsamt låter luften gå ur mig och vrider av spisplattorna. Jag ställer mig på en pall och plockar ner ett helrör från översta hyllan bakom den gräsliga kristallskapelsen vi fick av svärmor förra året och nu har glömt att ta fram i år. Jag ser mig själv pälsa på mig alla varma ytterkläder jag äger. Och med flaskan i handen går jag bara rätt ut och vänder mig inte om.

Jag öppnar flaskan, kastar korken. Jag går och går och dricker, djupa klunkar. Till slut sätter jag mig bara, tungt, i en snödriva och ylar mot fullmånen.

Juldagens löpsedlar:

“7-åring tände eld på lillebror”, “Radhus nerbränt till grunden”, “Svårt berusad man innebränd i sömnen”, “Okänd kvinna hittad ihjälfrusen i snödriva”.

Jag är helt enkelt inte skapad för ett sådant liv.

Min drömjul utspelar sig i en mysig timmerstuga med snöstormen tjutande runt knutarna. All kontakt med yttervärlden är omöjlig. Min älskade och jag ligger nakna i brasskenet. Om det inte går funkar en sandstrand på någon exotisk paradisö, jag och min älskade nakna i solnedgången… (Kom inte och säg att jag inte är flexibel!)

Klappjakt!

Jag inser att när jag väl har träffat den som jag vill tillbringa resten av mina jular med, då kommer jag att få en (antagligen ogillande) svärmor på kuppen och möjligen en pyromanisk sjuåring så småningom.

Men då vill jag ha en sambo i förkläde som lagar vegetarisk julmat. En man som ler mot mig när jag lindar armarna runt hans midja, och med glöggig andedräkt viskar: “Älskar dig, gullegris!”

Julgodis.

Jag dras ur mina sötsliskiga utopier av min pälsiga kelgris. Ett ilsket avgrundsvrål efter mat väcker vardagen.

En vardag i adventsmörkret där jag har ensamt ansvar. En vardag där skogens genklang är min trygghet och min krafts källa, där glipan mellan världarna ibland låter mig bli mysteriernas uttydare.

En vardag i konstnärens färgfläckade kammare. En vardag fylld av räkningar, bankrånarjakter och en halvt senil morsa. En vardag där jag måste gå ner till grannen för att hämta lakanet hon av misstag tog i tvättstugan.

Antagligen bjuder hon på kaffe också.

Kaffe med pepparkaksgrisar!