utsmetade andningshål i tiden
och medan de slött flimrande ljusen
väver mattor av tid
betraktar jag mina andedräkter
klistras mot fönsterglasen

(egentligen är allting indränkt i meningslöshet
för du ser fortfarande Honom i knäckebröden
och jag har egentligen inget alls att säga till om längre)

vägen ut i verkligheten
vibrerar och sjunger
studsar mellan stelfrusna människoskal
dekorerade med plastögon
som aldrig riktigt ser

för vackraste
i jakten på den smärtfria tillvaron
har vi nog tappat bort förmågan att känna någonting annat än
ångesten, saknaden
och en mullrande längtan efter att vira den strömförande skenan
trettionio varv runt struphuvudet

"Nästa hållplats: Helvetet och depressionen. Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av."

snälla tejpa fast mina sönderfrusna fingrar igen
och ge mig en annan pacemaker än din puls
(skapa mig ny
nu



snälla?)