Gå förbi mig, se bortom mig, låtsas att jag är osynlig.
Men du kan aldrig komma ifrån att jag hela tiden finns där.
Vid slutet kan du inte låtsas.
Vid slutet är jag där och väntar, väntar på botten.

Så du var inte så bra som du trodde? Tystnad.
Lögn speglar dina tysta ord.
Du kom hit du också, varför?
Du bryr dig inte, du ska inte få veta. Du vet att jag är där, är där med dig.
Ensamma. Varför? Varför är vi två där?

Genom glaset kan du inte se, inte ens din spegelbild.
Lögnare har ingen. De har inte förtjänat någon.
Jag står bredvid dig. Dags att sluta låtsas.
Min spegelbild ser så ensam ut, söker efter något som saknas.
Å just det, lögnare.

Vi ser vintern dra förbi,
ser våren komma och övergå i sommar.
Ser hösten komma krypande för att bli kall.
Vinter igen.

Har vi varit tysta länge nog?
Sakta skakar du på huvudet.
Jorden snurrar medan du försöker tänka. Tiden går…
Molnen börjar röra sig över oss. Det blåser, stormar.

Du väntade för länge igen, låtsades för länge. Du ser aldrig sanningen.
Nu är det inte bara en spegelbild du saknar,
nu saknar du en kropp också.
Med ett nöjt leende går jag mot berget.
Jag vann.

Vad förlorar du nästa gång?
Du lär dig aldrig spelet.
Jag har all tid i världen.
Jag väntar vid slutet,
vid slutet av ditt för evigt, upprepade liv.