Det är en lång väg kvar.

Det är mitt i natten,
regnar,
blåser.

Det sista av livskraften dör och faller till marken.

Mörkret lägger sig.

Svärtan fyller vart utrymme,
var vrå.

Men mörkret finns inte i luften.

Inte i skuggorna,
himlen eller nattens tomhet.

Mörkret är inget som syns,
hörs eller känns.

Mörkret kommer inifrån och väller upp som för att håna en,
ta ifrån en sin heder och glädje.

Som för att skratta åt en när man ligger utblottad på marken,
när man undrar vad som hänt,
vart livet tog vägen.

Mörkret kommer inte ur världsliga ting,
inte ur ord,
inte ur något som är.

Mörkret kommer när man inser vad allt har för mening,
när man inser att allt har ingen mening
och att ingenting alls har någon mening.

Mörkret är en insikt,
djupare än någon annan.

En insikt som närs av uppnådda drömmar,
visioner som visar sig vara bländverk.

Insikten att sökandet och jakten är vad som driver oss,
vetskapen att när vi kommer fram finns ingen belöning.

När målen är uppnådda blir de tomma och innehållslösa.

Kvar finns bara nya drömmar och mål,
frågor och tomrum.

Mörkret är insikten att viljan och hoppet om drömmen är illusioner.

Men illusioner så starka att mörkret snart döljs i ljus.

Så snart något kallar ens namn,
söker ens uppmärksamhet och intresse.

Mer än ett ord, en blick eller en känsla krävs inte för att jaga bort mörkret.

Ljusskyggt är mörkret, det räds allt som kan fylla sinnets tomma klarsynthet med ljuva lögner och gott förtal.

Mörkret är sanning,
men sanningen är inte att föredra.

Sanningen är att inte föredra.

Livet i sanningens mörker saknar syfte och hopp,
men illusionernas ljus ger gråskalan färg,
ger töcknet form.

Ljuset är i sanning en osanning,
men trots det vad som driver oss fram.

Må den driften aldrig stagnera.

Må ljuset hålla mörkret på flykt.