Ibland tycker jag att kärlek är idiotiskt. Att frivilligt eller motvilligt låta någon passera igenom redan nötta murar. Mina vakter är trötta, dag efter dag kämpar de emot potentiella hot, skjuter pilar av is mot odjur förklädda till änglar. Bristen på ljus avslöjar dem när de skrapar ner sina naglar mot den mörka stenen, när deras hud blöder svart tjära. Alla har de något farligt, något dolt och hemskt, precis som den tvåhövade draken som en gång slapp in. Draken förförde mig med vackra ord samtidigt som den andades gift av självförakt genom min kropp.
Jag tappade bort mig själv i mörkret, i de djupa fängelsehålorna där endast ondska dväljs. Svält och ensamhet bröt ner mig, skapade tomhet på platser där det aldrig tidigare funnits. Väntan på att draken skulle hjälpa mig tillbaka drev mig till vansinne. Jag slet av mig mina kläder, stod naken i världen. Min kropp darrade av kyla och förvirring när jag rannsakade varje liten del av mig själv. Det här är jag, mina händer, min mage, mina känslor, mitt hjärta, mina tankar. Tankarna slet jag ur mitt huvud, placerade dem på marken framför mig och läste dem. Mörka och ljusa, kärlek och hat, nyanser av grått och rött, ord som inte var mina egna. Alla dåliga tankar pekade tillbaka på mig och de goda var riktade utåt. En ny känsla spred sig från min mage, genom blodet och ut i armar och ben. Jag spände mina knytnävar och bet ihop. Livskraft fick mina fingertoppar att darra och jag skrek, jag sparkade och bet mig ut ur mörkret.
Ljuset välkomnade min bara hud, värmde den och viskade stärkande ord, gav mig styrka att öppna dörren till drakens lya. Ögonen som mötte mig var vänliga, bländande av löften och ursäkter. Min kropp var fjäderlätt – hud, ben och brist på muskler. Min mage knöt sig och jag slets åt olika håll, mot drakens trygghet och mot min egen. En vind drog över min kropp och förde med sig riktig styrka – att stå upp för mig själv.
Ibland tycker jag att kärlek är idiotiskt. Att låta någon hoppa in i hjärtat och lämna stora tomrum efter sig. Det är bättre med ensamhet än hemsk tvåsamhet. Att tänka på draken får mig att må illa. Hur kunde jag lura mig själv att jag var lycklig, att jag var älskad? Ingen kommer någonsin att få trycka ner mig igen, att få mig att hata mig själv. Jag är stark.
Med ett djupt andetag öppnar jag portarna för att leva.