(Melodi: "The Sickbed Of Cuchulainn", The Pogues)

MacGowan och John Lydon
de sjunger i min knopp
Jag sitter på min arbetsplats
Jag har kaffe i min kopp
Nu har jag blivit 43
Har familj och Internet
Men jag tänker ofta på det liv
som lekte och var lätt

När vi dansade som galningar
till de vilda band som fanns
och vi skrämde alla gamlingar
med vår brist på elegans
Den festliga dekad som
vi kallar 80-tal
har gjort sorti
svepte snabbt förbi
som en färgglad karneval
Fast gitarrerna har tystnat
brusar sången i mitt bröst
För i hjärtat är det sommar
men därute är det höst

Och jag sjunger ännu samma sång
som jag sjöng när jag var ung
fast min tillvaro känns lite trång
och min kroppshydda känns tung
Vi som drömmer oss tillbaka
har väl ingenting för det
men har man varit med och smakat
vill man alltid vara med
Vi var tokiga men granna
där vi drog omkring på stan
Nu finns inga likadana
Nu finns bara hiphopbarn

Vi hängde mest på torget
och sjöng "Belsen Was A Gas"
Vi dränkte våra sorger
och slogs med Securitas
Ibland var det konserter
och en och annan fest
som ett avbrott i misären
just när livet var en pest

Åren avlöser varandra
i en alltför hastig takt
Men förvandlas vi till andra
så förlorar vi vår makt
Om rebeller tappar gnistan
blir de skuggor i ett spel
När min kropp läggs ned i kistan
vill jag att min själ är hel
Jag vill inte suddas ut så
jag förlorar min profil
Vi har ännu lång väg kvar att gå
Många gröna, sköna mil

LARZ GUSTAFSSON, hösten 2004