och när jag inte vet när man går över gränsen
för den är ett suddigt kilometerbrett grått sträck över min svart/vita horisont
då ser jag mig begravd under ett flera decimeter tjockt täckte av terra firma
genomborrad av tusentals franska kulor
och med en buk uppsvälld av förruttnelse

så kanske du ser
på andra sidan av en tidning
vad jag insåg tillslut

och det jag kan backa upp rent fysiskt
är inte en bråkdel av vad jag inser psykiskt

så då spelar jag ut mitt ess i rockärmen - från en annan kortlek -
att vi tar det man mot man, knytnäve mot en annans kindben
så kanske jag
i alla fall har en chans

men det ligger en hög kastade handskar framför mina fötter
som ingen vågar plocka upp
och jag bryts successivt ner
finns det inga modiga män kvar i dagens samhälle?

tydligen inte
på min nivå
men ren verbalt
så har jag aldrig varit så utsatt
för ett flankanfall i min pontonihåliga skyddsmur
som tidigare

frontanfall är tydligen inte längre grejen
nu överlistar man fienden
men jag är van vid att nedgöra
denna

så ytterligare ett gäng kastade handskar
leder till ett skyttevärn framför mig
så
ytterligare ett anfall