jag lyssnade.
hörde vad du sa.


plötsligt viker jag mig.
du undrar vad som hände
och frågar hur det är med mig.
jag såg ju ut som en hopvikt pannkaka.


det skämtet fungerade inte.
du förstog att jag hade ont.


eller?
förstog du verkligen det?
jag tror faktiskt inte det.


eller det kanske du gjorde,
men du lådsades inte om det.


det hjälpte ju dig.
hur det gick med mig...
ja det sket du blanka fan i.


jag skulle ha ställt mig upp och slagit tillbaka,
om jag hade orkat.
men du bara slog på.
så jag orkade inte.


istället så valde jag att gräva ner mig.
så nu är du nöjd, va?
jag är som en fucking jävla grävling.


du må vara blåögd på ett vis,
men inte på det sättet som du vill
att det ska se ut som.


du förstog att det gjorde ont.
men valde att inte göra något åt det.
var är du på väg någonstans, egentligen?