Jag var en av de första som lärde mig läsa flytande, jag var en av de första som kunde formulera bokstäver till flytande meningar. Jag har aldrig haft svårt för att skriva. Ofta fick jag höra hur duktig jag var på att skriva för min ålder, och intresset av att läsa växte. Jag bestämde mig i ganska tidig ålder att jag ville skriva minst en bok innan jag dog, jag fick höra hur duktig jag var på att skriva tills jag fyllde 13.

Det var som att lärarna på min skola inte brydde sig om mina texter, de tog emot och sa okej. Jag ville ha mer!

Jag försökte skriva så mycket som möjligt och jag skrev och skrev, till slut så började jag förstå mig på dikter och skrev så fort jag fick tid över.

Men det hjälpte inte, min talang hade stannat. Jag var nu en medelunge som hade lite extra lätt i svenska. Min dröm tynade sakta bort. Det kändes som att alla ljög när de sa att jag skrivit någonting bra. Såg jag någon vän eller klasskompis som skrivit något som jag tyckte var bättre än mitt så blev jag avundsjuk i stor grad och kunde gå hem och skriva några hemska ord i dagboken.

Jag har fortfarande drömmen kvar, i en liten liten ask inuti i mig. Jag vet inte om den är tillräckligt stark för att blomstra och få mig att försöka på nytt. Det är mycket i livet man vet för lite om, tänk ifall jag öppnar asken och drömmen är för svag för att orka stå emot all skit. Så den förloras. Så drömmen förloras.

Vill jag det?

Hjälp mig


stärka

mig själv.