Han nickade till. Hade han sovit? Nej, den gröna digitalklockan under disken visade fortfarande 17.43, och om sjutton minuter skulle Johanna komma. Alfredo satt på stolen han alltid satt på när han var ensam på eftermiddagen. Där kunde han ofta sitta och sova, sova och drömma sina fantastiskt detaljrika drömmar. Han hade ärvt egenskapen att drömma så detaljrika drömmar att han nästan alltid kom ihåg dem, efter sin mor. Det hade han alltid fått höra under sin uppväxt.

Hotellet var alltid ganska öde vid den här tiden på onsdagar, särskilt nu i mitten av hösten, och förutom fransmannen som frågade om vägen till Skansen för någon timme sedan, hade ingen passerat hans synfält på hela eftermiddagen. Det var precis därför Alfredo hade valt just detta passet, han hade det senaste året varit allmänt trött, och kunde somna till nästan varsomhelst.

Dörren öppnade sig och den varma sommarvinden fyllde upp hela rummet. Alfredo kände hur håret inte ville ligga stilla, och han försökte få ner det på sin plats, men det ville bara flyga och flyga. Plötsligt började håret växa i hans hand, och han sprang iväg för att leta efter en sax, en rakhyvel, eller vadsomhelst, men håret slutade växa, och gick tillbaka mer och mer, tills han hade kortare hår än han hade från början. I spegeln såg han att håret blivit blått. ”Varför inte?”, sa han högt för sig själv, medan han tittade ner och märkte att han hade fel sko på fel fot. Han satte sig ner på stolen och bytte skor, men de fortsatte att vara på fel fot. Hur han än försökte, gick det aldrig att sätta rätt sko på rätt fot. Alfredo tog av sig skorna och gick barfota, det var ju ändå sommar och gräset växte överallt, under disken, borta vid fönstret och även i hans öron kände han några grässtrån.

Han vaknade med höger pekfinger i örat och han såg att skorna stod borta vid krukan med den alldeles för stora palmen. Självklart hade han ställt de fel, så att höger sko var på vänster sida. Han tog på sig de svarta skorna han köpt på rea för nästan exakt tre år sedan, han kommer fortfarande ihåg den där lukten av nya skor han hade känt när han kommit hem och visat dem för Michelle. Michelle, hon hade ju dött för ungefär ett år sedan nu. Han mindes henne när han tänkte på doften av nya skor, hon som köpte skor så ofta, och visade dem för Alfredo när hon kom hem. Han hade bara haft nya skor att visa henne en gång. Det var de här skorna, därför var de speciella för honom.

Klockan var fem över sex när Johanna kom gående med snabba steg. Hon sken upp när hon såg Alfredo i receptionen, han log tillbaka.
”Hallå! Du sitter väl inte och sover?”, sa Johanna glatt.
”Nej, inte för tillfället. Men jag tror att jag råkade nicka till i några minuter för en stund sen”, svarade Alfredo med sitt vanliga oskyldiga tonfall.
Johanna skrattade, ”Drömde du om något speciellt?”
”Jag drömde om hår och gräs och sommar och fel sko på fel fot”, Alfredo hade alltid något ivrigt i rösten när han berättade om sina drömmar.
Johanna hängde av sin jacka på kroken bakom dörren in till köket, ”Vet du vad alla dina drömmar betyder?”
”Nej, jag har bara kollat upp vissa saker, jag vet till exempel att om man drömmer att håret ändrar färg, som jag drömde om nu, betyder det att man har problem i sitt hemliv. Men det kan ju inte stämma, för vad har jag för hemliv nuförtiden egentligen?”
”Nej, säg inte så, Alfredo, du borde tänka framåt, och ta tag i ditt liv. Kanske ta en vecka ledigt, och försöka bli kär igen. Det är inte så svårt om man bara vill. Du kan ju börja med krogen”
Alfredo ryckte på axlarna och gäspade ljudligt.
”Ska du sova lite, så kan jag ta receptionen?”, sa Johanna och log.
”Mm, gör…så”

Han tänkte på hur mycket han tyckte om Johanna. De hade alltid kommit så bra överens, och det var Alfredo som visat henne runt under hennes första vecka på jobbet. Han kom ihåg hur han hade gillat hennes ljusbruna hår och gröna ögon. Han hade alltid tyckt att det var någonting speciellt med gröna ögon. Michelle hade bruna, det gillade han också, men det var inte ofta man såg någon med gröna ögon, och han tyckte Johanna var riktigt söt.

Han gick upp från soffan och gick emot disken, där Johanna satt. Hon tittade bak på honom och log. Hon tog hans hand och sa att de skulle gå upp till rum 38, det var ledigt, det visste hon. Han förstod vad hon ville, och följde med. När de kom innanför dörren kysste hon honom, och han kände att han längtat efter det som han hade varit utan i över ett år nu. Närhet. Värme. Utbyte av saliv. Hon smekte hans hår, långsamt och med precis rätt rörelser. Han smekte hennes hår, lika långsamt, och med förhoppningsvis lika rätt rörelser, han var inte lika säker efter all denna tid utan kyssar. Han hörde ett svagt ljud, det lät som när han brukade spela sina skivor baklänges för Michelle, och pekade ut alla ord som lät som dolda budskap. Han kände hur luften blev kall, och han frös om fötterna. De slutade kyssa varandra, och båda tittade ner på sina fötter. De var blåa av köld. Snart blev det varmt i rummet igen, och termometern på väggen visade fyrtio grader Celsius, och värmen bara ökade och ökade. Plötsligt fattade gardinen eld, och Alfredo sprang och hämtade brandsläckaren. Han släckte elden och när han skulle sätta tillbaka släckaren i sin hållare, gick det inte, hur mycket han än tryckte. Han försökte banka ner den så hårt han kunde. Sedan märkte han att det inte var hållaren, utan en vattenmelon, som av någon underlig anledning låg på golvet. Nu var melonen sönder och Johanna hade somnat på golvet. Alfredo ställde sig och tittade ut genom fönstret. Det var så många färger, och särskilt mycket rosa. Han gillade rosa. Bussarna gick baklänges därute, och människor gick på där bak istället för där fram. Det såg väldigt dumt ut. Han hörde att fläkten snurrade snabbare nu, och ljudligare. Snart spelade den en egen ton. Alfredo nynnade med. Han vandrade från ena sidan till den andra, men han kom ingen vart i rummet. Väggarna ändrade färg, nu var de också rosa.

Michelles sista par skor var rosa. Hon hade köpt dem den där dagen hon blev mördad. Hon hade hittats dagen efter, i en park, inte långt ifrån deras hem. Polisen hade inga spår efter mördaren, de visste bara så lite som att hon hade dött av ett flertal slag mot huvudet med ett trubbigt föremål.

Han vaknade klockan nio av att telefonen ringde. Han svarade yrvaket. En felringning. Han lade på. Varför hade inte Johanna svarat? Han gick ut, och såg att hon inte satt i receptionen. Det enda stället han kunde tänka på var rum 38, men han visste att det var fel, det hade ju bara varit en dröm, en väldigt fin dröm, men ändå en dröm. När han kom fram till rummet, stod dörren på glänt. Han öppnade försiktigt, och tände lampan. Blod. Blod på golvet, blodstänk på väggarna och i taket, brandsläckaren låg bredvid kroppen. Huvudet var krossat. Som en vattenmelon.