Där står jag och ser på en tavla på väggen som inte ser ut eller ens påminner om Mona Lisa, eftersom det är ett landskap med en sjö, en kanal, ljuv sommar och naturen översköljd av solljus från ett klot eller en skiva som i detta fall ej är synlig i bild. I detta landskap på kanalen syns en liten båt i trä och anledningen till att jag inte hör fåglarna kvittra i träd och vass är förstås att vyn är just en tavla. När jag stått och sett på tavlan någon stund inträder plötsligt en förändring som jag är fullt medveten om att den kommer att inträda och därför inte precis kommer som någon chock. Det som händer är att tavlans innehåll, dess vy, för mina ögon blir ett tredimensionellt landskap för mig att mentalt träda in i. Jag krymper, blir lätt som luft och färdas genom rummet fram mot tavlans ram, vilken jag obesvärat kliver över och ned i båten.
Väl där kan jag känna solens värme, känna en stilla bris från sjön samt känna båten kalva en smula fram och åter, dock i sidled. Någon timme senare kommer en brutal sälle till museivaktmästare och knackar mig på kroppens ena axel samt söker väcka min sinnefridsamma själ. Kvickt hoppar jag upp ur båten och intar kroppens högre sfärer samt tillika funktioner.
-Ah, så bra att ni kom. Jag hade just tänkt fråga er om ni känner författaren till boken 'Tre män i en båt' av Jerome K. Jerome och om ni i så fall kanske vet om densamme är hemma i afton?